Det höll på att inte bli någon skogspromenad idag, för efter några steg från dörren kommer en hund emot oss med ett koppel utan någon ägare i andra änden. Jag och Bolt har blivit påhoppade två gånger så jag kan inte se en lös hund utan att känna starkt obehag, liten eller stor spelar ingen roll. Idag kom det en amstaff, och jag har inte fördomar mot den rasen men skulle den få för sig att hugga har min lilla dvärgpudel inte en chans, så självklart känns det mer skrämmande att möta ett sånt muskelpaket till hund.

Jag hade famnen full med vattenskål, handduk, nycklar och koppel och var så totalt oförberedd, så Bolt han att gnyende bli nertryckt mot marken innan jag böjde mig ner och släppte allt jag hade i famnen och istället lyfte upp honom. Inga synliga skador men han skakade efteråt så påverkad och rädd var han. Det var jag också, tidigare liknande händelser kommer tillbaka och förstärker hela situationen, jag kunde nästan inte köra iväg med bilen för att jag skakade så mycket.

Men väl i skogen återhämtade vi oss, Bolt var pigg och glad och verkade inte ha fått ont. Jag försökte dra lite extra djupa andetag och påminna mig om att det gick bra trots allt. Vi kom hem, Bolt äter med god aptit, och sen kommer bakslag. För er som inte vet om Bolts tidigare sjukdomshistoria kan jag tala om att det varit några vändor hos veterinären. I början på februari blev han inlagd och helt genom kollad men de hittade ingenting som kunde förklara hans smärtor, så diagnosen blev magkatarr och vi började med specialkost och plockade bort allting annat. Det lugnade ner sig, det har varit något litet gny på natten vid något enstaka tillfälle men nu trodde jag att vi verkligen hade börjat komma till rätta med besvären, fram till för några timmar sen. Efter att vi kommit hem och han hade ätit fick han ont, så där så han inte kan komma till ro, skakar och andas lite ansträngt. Jag känner igen symtomen, jag har sett honom så här flera gånger. Han är genomsökt så jag vet att det inte är något allvarligt, men när det varit lugnt så länge och det kommer bakslag just samma dag som han nu blev påhoppad drar samma gamla skräck och oro in och gör mig helt blockerad. Att se honom ha så här ont och inte veta säkert vad det beror på är något som kan få mig att känna det som att jag tappar fotfästet, jag kan inte tänka klart och jag vet inte vad jag ska göra, jag blir bara så rädd. Jag gav honom en smärtstillande tablett och en losec (ja hundar medicineras också med det) och efter en stund gjorde jag det enda jag kunde få mig själv att göra, ringde till mamma. Jag vet att hon inte kan göra något men jag behöver prata med någon för att blockeringen ska lossna. Sen ringde jag djursjukhuset för att rådfråga, jag blev både lugnad och inte lugnad, för hon kan ju såklart inte säga över telefon vad jag ska göra, men vi kom fram till att jag nog kan avvakta, att han troligtvis inte har drabbats av allvarlig chock eller något sånt men det är ändå jag som måste känna av och ta beslut om vad jag ska göra. Min känsla är att det är magen och samma besvär han har lidit av tidigare, nu skakar han inte längre och har iaf kunnat komma till ro kortare stunder. Jag har brutit ihop en aning av all anspänning, av all gammal och ny skräck som dragit runt, och känner mig väl lite lugnare. Men det hänger kvar en ångest och oro i kroppen, och att se hur ont han har när han rör på sig och vill ändra ställning får mig att vilja gråta en skvätt till. Det gör så ont i hjärtat och jag känner mig så maktlös. Nej idag är ingen bra dag, idag är det väldigt svårt att vara i det som känns, idag känns det stundvis så där ohanterligt. Lilla prinsen min❤!

Jag vill inte lämna honom ur sikte, så jag sitter här i soffan och pendlar blicken mellan datorn och Bolt, skriver och kollar igenom bilderna jag tog under promenaden. Jag vet inte varför han inte vill lägga ner huvuden, han är ju så trött så ögonen åker igen på honom, ser ut som han sover med huvudet uppe.

Avslutar med några promenadbilder för att lätta upp stämningen lite, det är en härlig vår där ute!