Jag skulle vilja ha en bild med ordet skräck på för det var mer den känslan som väcktes i söndags när Bolt blev påhoppad av en amstaff, men det har jag inte gjort någon så rädd får duga.
Gammal och ny skräck för vad som kunde ha hänt, jag blir påmind om det som jag inte vill bli påmind om, att Bolt faktiskt kan dö och att jag bara har honom på lånad tid. Det kan få det att knyta sig i hela mig. Skräcken får mina katastroftankar att ta över. Så fort jag inte tittade på honom. Tänk om han slutat andas? Jag kunde inte ta min hand ifrån honom på kvällen/natten när jag skulle försöka sova, för om jag inte kunde känna hans andetag kunde jag inte veta att han just andades och då lurade paniken i mig. Det tar energi om något, att gå runt och tänka sig det värsta. Men ibland blir det bara för mycket och jag kan inte ta mig ur det. Efter att ha försökt somna i en timme satte jag på lite lugn musik på telefonen och med den var det något som släppte. Det var sådana där tunga tårar från djupt där inne någonstans. Jag vet inte säkert vad det handlade om i stunden, men jag har lärt mig att jag inte alltid behöver förstå, kroppen sköter det där av sig själv. På något plan blev jag nog lite lugnare, men sömn blev det inte mycket den natten.

Han är fortfarande påverkad och trött, magen är inte helt ok, han äter och dricker men får inte behålla allt. Men över lag är han mycket bättre. Det brukar kunna hålla i sig ett par dygn när han varit så här tidigare, så jag avvaktar och hoppas på att han är helt återställd imorgon, annars får jag nog överväga att ringa veterinären igen. 

Det har varit min stora rädsla sen jag fick Bolt, att det ska hända honom något. Jag har kunnat tänka att jag lever så länge han lever, händer det honom något försvinner min livboj och jag kommer att gå under. Det är ett stort ansvar för en liten hund att bära, det var lite som att han bar mitt liv. Kanske var det därför som det blev så att han alltid vill ha mig inom synhåll, därför han aldrig lärde sig vara ensam hemma, därför han ser ut som att världen ska gå under när jag lämnar honom hos hundvakt och att han då kan förvandlas till en pipolle när jag går. 

Det har alltid bara varit jag och Bolt, i snart 8år har vi hängt ihop. Vi har blivit tajta, vissa skulle säga för tajta, vissa skulle nog säga att jag är för mesig med honom, men jag säger att vår relation precis som den är har räddat mig många gånger. Han kom in i mitt liv när det var allt annat än ljust, i en tid jag sällan nämner för att det alltid har bott så mycket skam i allting, men jag släpper skammen mer och mer, jag vet att jag inte är ensam, jag vet att jag alltid har gjort så gott jag har kunnat, jag är inte misslyckad men livet blev för mycket.

Det var sommaren 2010,  det var inte min enda kontakt med psykiatrin men det är den enda gången jag blivit inlagd. Jag var väldigt ensam i allting då, det var inte så många som visste hur jag mådde och efter ett halvår i Linköping var mitt kontaktnät fortfarande minimalt. Jag hade inga trygga händer att hålla i och jag började bli allt mer rädd för mina egna destruktiva tankar.

Har inte lust med någonting. Jag vet inte om jag orkar försöka mer. Mina försök har inte räckt till, jag kommer inte vidare. Tröttheten och hopplösheten hänger som ett mörkt moln över mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Tankar jag inte vill tänka fladdrar förbi. Tankar om att slippa det här… Försöker se en mening i allt men nu kan jag inte se den. Jag vill verkligen inte mer. Vill fly. Långt bort!

Jag tänkte aldrig att jag ville dö, men jag orkade inte heller leva. Så jag hamnade bakom slutna dörrar och jag ville till en början inte ut därifrån. Jag var likgiltig till vad de gjorde med mig, bara jag fick stanna. Jag ville inte ut till livet där utanför, jag ville stanna där inne där det kändes som att någon annan hade ansvaret för mig, där inne där jag inte behövde vara lika rädd för att göra mig illa, där jag på något sätt kunde fly. Kanske inte ifrån mig själv men ifrån vardagen jag kände att jag inte längre klarade av.

Mina föräldrar räddade mig, genom det väldigt impulsiva beslut de tog att ge mig Bolt. Det var en chansning, och det var det bästa de kunde ha gjort. Det är nästan så jag ska gråta en skvätt nu när jag skriver om det, för jag vet på riktigt inte hur jag skulle ha klarat mig igenom allt utan honom. Det var inte förrän jag och mamma åkte och hämtade hem honom som jag för första gången på två veckor tänkte att jag ville bli utskriven. Trots att mamma var där var det mig han tydde sig till direkt, som att han förstod hur mycket jag behövde honom. Han svansade efter mig vart jag än gick redan ifrån första stund, kärlek! Livet gav mig fortfarande panik, men efter helgen med Bolt kände jag att det ju var där jag skulle vara, inte inlåst på en psykiatrisk avdelning för dit fick inte han följa med. Men jag hade bara helgpermission och behövde av olika anledningar åka tillbaka till sjukhuset och blev kvar en sista vecka. Trots att Bolt då tillbringade mer tid med mamma var det ändå så självklart för honom att det var jag som var hans matte, jag förstår det inte riktigt men det räddade mig. Utan honom kan jag till 99.9% säga att jag hade hamnat på den där avdelningen igen, men nu var det någon här hemma som faktiskt behövde mig, det var honom jag såg när ångest och panik rev i mig som värst och slog undan alla förnuftiga tankar. Jag svämmar över av Kärlek och Tacksamhet till min underbara lilla trasselsudd!

Kaos.
Vilsen i en främmande värld.
Famlar i ett mörker, ett tomrum.
Känner allt och ingenting.
Tiden har stannat.
Jag blundar, beslut fattas men jag är inte där.

Jag ser dig, en värme, ett ljus.
En underbar varelse i mitt knä, du är hos mig.
Du tycks förstå, jag behöver dig.
Du får mig känna något, vilja något.
Något inom mig väcks till liv, en längtan efter mera.

Jag ser dig, ett hopp.
Du hämtade mig från botten, 
bytte mörker mot ljus.
Livet fick en chans till, det är du och jag.

Kampen fortsätter, uppförsbacken är kvar.
Men det går lättare nu, jag är inte ensam.
Jag ser dig, glädjen i mitt liv.
Du puffar mig framåt, lockar mig att fortsätta på den rätta vägen.
Tillsammans ska vi nå målet, med dig är jag stark.

Jag ser dig, ett lurvigt ansikte som vänds mot mig.
Ett leende, en oändlig kärlek.
Du räddade mig då, du räddar mig nu.
Bolt, du betyder allt för mig!
Du är meningen i mitt liv.
Du får mig känna en enorm värme och kärlek, 
glädje och tacksamhet.
Du får mig glömma motgångar och ångest.
När du njuter av livet kan jag inte göra annat än det samma.
Bolt, Matte älskar dig!
-101016

Nu behöver jag inte andas genom honom utan jag klarar av att andas själv,
men han är fortfarande Livet för mig!