Jag känner mig lite som det där infrusna nyponet, tungt vilande mot en isig sten. Jag ser igenom men når inte ut. Jag trodde jag hade tinat upp, att det inte skulle bli som det varit. Men förra året innehöll en resa to Hell and back då jag mådde som jag trodde att jag inte skulle göra igen. För jag vet  ju bättre, på ett logiskt förnuftigt plan vet jag precis vad jag borde göra och hur jag absolut inte ska göra.

Jag som skrivit och förmedlat så mycket om att låta allt kännas. Om när jag nådde fram till vändpunkten och när allt blev annorlunda, vilken obeskrivlig förändring det blev när jag äntligen kunde tillåta mig att stanna i känslorna som kom. Om vilken färgrik värld jag plötsligt befann mig i och som jag ville uppleva mer av. Om hur jag började kunna se och vara med mig själv och kunna tillåta mig själv att finnas.

Ja jag vet ju så väl att det jag inte ska göra är att fly och stänga in, det har jag gjort i större delen av mitt liv och det var inget jag längtade tillbaka till. Ändå hamnade jag där igen, där jag inte ville vara. I en värld fylld av ångest och mörker. Det var som att allt bara tog stopp, över en natt var jag tillbaka i flykten. Det enda jag kunde känna var att jag inte orkade känna mer, orkade inte processa mer, orkade inte öppna fler dörrar med obearbetade känslor och reaktioner. Det var, är, den svåraste dörren kvar och det gick bara inte mer. Jag kan inte påminna mig om att jag medvetet tänkte att det fick räcka, det var som att det bara blev så, det blev för mycket och jag tog omedvetet till den strategi jag är mest hemma i.

Jag mådde där efter… Det var en period i somras som jag inte visste hur jag skulle överleva, jag hamnade under ytan och det var så svårt att få luft. Varje dag var en kamp som jag bara ville bort ifrån. Men jag har tur, jag har människor som bryr sig om mig, som inte lät mig gå under. Jag överlevde ännu en gång, en stund i taget.

2018 blev inte som jag skulle ha önskat, men nu är det ett nytt år. 2019. Jag behöver släppa taget om det som varit och våga tro på att allt kan bli bättre. Att de finns en plats för mig i den här världen där jag kan må bra. Jag vill inte att livet bara ska passera, jag vill hitta tillbaka till känslan av att jag faktiskt lever. Att jag inte är så rädd för att visa vem jag är.

Jag försöker och jag tar mina små steg, jag kan känna att allt inte står stilla. Jämfört med i somras har det trots allt förändrats och jag kan se ljuset, jag kan känna lusten och längtan till att skapa. Kreativitet, lugnet när kameran hänger runt halsen. Så visst kan jag känna livet i mitt liv igen, men samtidigt en känsla så stark av att sitta fast. Att hur jag än försöker så är det någonting mellan mig och världen, mellan mig och alla andra människor. Att hur mycket jag än vill läka mina sår kommer jag aldrig bli fri från det som plågar mig, jag kan bara inte se hur det ska gå till.

Framtiden skrämmer mig fortfarande, det onda håller mig kvar och rädslan begränsar mig. Jag vill bli fri men jag vet inte riktigt hur, det enda jag vet är att jag måste fortsätta försöka. 

~ Se det vackra i isen till dagen den smälter ~