Idag är det exakt ett år sedan jag skrev mitt första blogginlägg. Grattis till mig och till allowedtofeel! Jag har inte varit aktiv hela året men sidan höll sig ändå vid liv. Ett år. Så lite och så mycket som hänt. Så fort och så långsamt det gått. Kontraster. Klart hoppfullt ljus och kvävande kompakt mörker. 

När jag skrev mitt fösta inlägg svävade jag som på lätta moln. Jag var så nöjd, så stolt över mig själv och det jag klarat av att göra. Att jag utmanade min stora skräck att prata inför människor och kunde klara det så bra som jag gjorde. Den dagen var skammen inte så närvarande. Jag blottade mitt inre och möttes av värme och kärlek. Jag var hemma för en stund. Jag var ok precis som jag var. En liten flicka, en liten Evalill, fick upprättelse. Du får också finnas. Det var inte meningen att stänga in dig, du är fri att ta så mycket plats du vill. Allt är ok.

Så vände det strax där efter. Kanske mitt livs tväraste kast. Jag mådde som jag trodde att jag inte skulle göra igen. Tillvaron förvandlades till en daglig kamp där det var en utmaning i att bara fortsätta få ner luft i mina lungor. Jag tog en minut i taget. Den sommaren var plågsam. Dagarna passerade och jag tog mig sakta ur den värsta kvävande ångesten. Tog mig tillbaka till vardagen. En dag i taget. Sakta började mina steg att leta sig hemåt igen. 

Nu, nästan ett år senare, börjar jag känna att jag åter landar mer och mer i mig själv. Att det finns en kontakt som är så viktig, så grundläggande för att kunna må bra. Min resa fortsätter!

Allt är föränderligt.