Knasig läxa

För ett par veckor sen fick jag en väldigt annorlunda hemläxa. Ja för mig kändes den lite småtokig. Jag träffar en person regelbundet och har så gjort i många år nu. Oftast är jag helt med på det hon säger och förstår vad hon menar eller har i åtanke. Men någon gång ibland händer det att hon pratar knasigheter. Som den här gången när hon gav mig läxan att göra minst tio stycken hoppsasteg varje dag till nästa gång vi skulle ses. Jag satt nog mest och log, kanske med något rynkad panna och tyckte att det jag skulle göra kändes pinsamt. Hon erkände att hon aldrig gett en sådan läxa till någon tidigare men påstod att det skulle vara bra för mig. Lite tokigt kanske, men bra.

Hon sa att jag skulle ju ändå gå hem där ifrån, då kunde jag passa på att göra några hoppsasteg längs stångån. Jo men visst tänkte jag, skulle inte tro det va! Jag sa att folktomt får det allt vara om jag ska göra sådana där tokerier. 

Men jag tog läxan på allvar och tidigare i veckan när vi sågs kunde jag säga att jag gjort den varje dag som det var sagt. Jag kan till och med se hur den hjälper mig, så lite motvilligt får jag erkänna att hon hade rätt ännu en gång. Kanske är hon inte så knasig åndå, min samtalskontakt.

Det känns ännu fånigt, jag måste snurra några varv och försäkra mig om att ingen är i närheten och kan se mig. Men jag blir glad. Jag skrattar lite för mig själv innan jag ens påbörjat stegen. Jag ler till och med nu när jag skriver om det. Allt som kan få ett leende att sprida sig i ansiktet måste väl vara bra. Hoppsasteg, att liksom hoppa sig fram istället för att gå som vanligt, hjälper mig att släppa på allvaret och låta den mer lekfulla avslappnade sidan av mig komma fram. Påminner mig om att allt inte behöver vara så extremt kontrollerat, det är ok att låta kroppen få röra sig fritt, den uppskattar det.

Promenad utanför stigen

Jag tror den börjar få mersmak, kroppen. Det blev inte så mycket fotograferande på dagens tvåtimmarspromenad. Jag var upptagen med att hoppa från sten till sten där vi gick i skogen. Det brukar vara Bolt som hoppar upp på stockar och stenar, men nu gör visst även jag det. Ja när ingen ser förstås, lite kontroll har jag kvar…

⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️

Foto

Kameran var inte i väskan precis hela tiden, en liten stund fick den komma fram. Jag fick se något sött så då var jag bara tvungen att stanna.

Det kan finnas liv där allt tycks vara dött. Ett grönskade litet hopp tar jag med mig!