Ja Hoppet, så viktigt det är att ha ett hopp i någon form. I hopplöshetens mörker känns allt så meningslöst, lusten till livet suddas ut. Men där det finns minsta lilla hopp finns alltid en chans till liv. Även där allt till synes tycks vara dött. Det är aldrig för sent för förändring. Ibland är det kanske att någon annan tror på dig när du inte själv klarar av att göra det. Änglar och livbojar som ser till att du kommer upp till ytan och kan ta några andetag i mellan åt. Tills du själv kan ana att det finns något där, ett hopp om att det kan bli bättre.

Jag anar hoppet.

Idag på jobbet träffade jag en person som alltid kan få mig att känna mig så trygg och lugn. Som kan ge mig en sådan där varm kram och säga ord jag behöver höra. Hon såg mig i fredags, dagen efter att jag publicerat min skamfyllda hemlighet. Hon såg mig idag. Hon sa att hon kunde se en förändring i mina ögon. Visst såg jag trött ut men hon kunde även se något annat, något ljust. 

Det är svårt att själv se en förändring när jag är mitt uppe i stormen och vågorna ännu rullar in men full kraft, när det ännu kan göra så ont i mig. Jag tänkte och undrade hur det kunde vara möjligt. Hur är det möjligt att hon kan se något sådant spegla sig i mina ögon, när jag känner mig så utmattad och ledsen? 

Nu tänker jag att kanske var det hoppet hon såg. Det där lilla hoppet jag anar i mellan åt, ja kanske för första gången när det gäller just det här. Ett litet hopp om att det finns en chans att kunna läka. Att jag faktiskt äntligen kanske har kommit så pass långt med mig själv att jag ska kunna klara av det här.

Kanske var det även en lättnad hon såg. För hur läskigt och konstigt det än känns att ha blottat min hemlighet, anar jag en lättnad där bakom. Det tar inte bort det som hänt, men den där extra tyngden som det innebär att bära på något man inte vill visa, har lättat. Konstigt men skönt. En lättnad jag tror jag kommer känna tydligare allt eftersom.

Jag vill tacka alla som kommenterat och stöttat. Här, på facebook eller på andra sätt. Det hjälper mig så otroligt mycket i den här processen. Mina hjärnspöken har än så länge inte fått en enda bekräftelse på att de har haft rätt och att jag borde ha lyssnat till dem. Det jag har fått till mig är bara värme och kärlek och stärkande ord. Som en lenande salva landar de i mitt inre.

Jag har verkligen fått rensa tårkanalerna den här veckan, jag undrar hur många tårar en kropp kan rymma? Någon som vet? Det tycks aldrig sina här… Tårar kan bära på olika känslor och jag har nog gråtit av flera anledningar. Mest av sorg och smärta, men även av lättnad och av alla fina ord som nått mig och som berör mig så djupt. ❤️

Bolt, stackars fina lilla Bolt som bara vill att matte ska vara glad. Varje gång en våg kommer och han hör att jag blir ledsen så kommer han, direkt upp i ansiktet för att slicka bort salta tårar från mina kinder. Som att han vill säga; Gråt inte matte, jag är ju här, du behöver inte vara ledsen, kom så leker vi istället!

Jag försöker förklara för honom att ibland behöver man få vara ledsen, ibland behöver tårarna få komma fram. Ibland kan det vara bra, läkande. Han är inte övertygad. Min samtalskontakt lyckades inte heller övertyga honom igår när vi var där. När jag satt där i stolen och hon höll mig i handen och det enda jag kunde få fram var tårar, då satte han sig upp vid stolen och pep, för han kunde ju inte komma åt mitt ansikte. Hon försökte förklara med samma ord som jag men de når inte fram till honom. Undrar vad han tänker….

Låt Hoppet vara med dig på resan!