Visst är det väl så, att det inte alltid blir som man tänkt sig. Ganska sällan faktiskt. Ibland blir det jävligare, men ibland blir det bättre!

Igår var en sån dag då planerna förändrades, fram och tillbaka och tillbaka igen. Jag fick träna mig i spontanitet, vilket inte är så bara för någon som vill veta vad som händer och ha tid att förbereda sig mentalt. Min kör hade terminsavslutning och vi skulle ut och äta, vilket jag hade avskrivit då jag förra veckan inte orkade tänka på det. Så skrev jag men en från kören, om något annat från början men det ledde vidare till frågan om jag skulle med till restaurangen. Hon var snäll och erbjöd sig att hämta upp mig om jag skulle ändra mig, hon skulle ändå här förbi och hämta upp en till. Med det raderade hon ett av mina motstånd, kvar var att fixa hundvakt. Jag skickade iväg frågan till två personer och tänkte att om någon av dem kan så följer jag med ut och äter en bit mat, kanske kunde det vara lite trevligt trots allt. Jag fick nej från första och inget svar alls från andra. Så när klockan var 18.00 avskrev jag det igen.

18.30, samtidigt som jag skulle ha kunnat få bli hämtad, plingade det till i mobilen och jag fick veta att Bolt hade någonstans att vara ifall jag ville iväg. Trots att jag omöjligt skulle hinna skickade jag iväg ett meddelande till min körvän. De ringer upp och säger vi vänder, släng på dig kläder så plockar vi upp dig. I några sekunder kände jag mig jobbig och till besvär och ville svara nej, strunta i det, jag hade ju tänkt vara hemma i vilket fall. Men de var så snälla, såklart att jag skulle följa med. Så då slängde jag alla jag-är-så-jobbig-tankar och hörde istället mig själv säga ok.

Jag har nog aldrig varit så snabb i hela mitt liv från soffläge så oredo man kan vara, till att gå ut genom dörren påklädd och någorlunda tillfixad.

Som någon har sagt till mig vid ett par tillfällen; ”Allt går! Och det som inte går det får gå ändå!”

Och det gick, jag kom iväg fast jag inte förstod hur jag skulle hinna. Bolt lämnades av hos hundvakt och jag fick träffa kören innan sommarlov. Allt väl. Stressigt men bra. Livet bjöd upp till dans och jag fick träna på situationer jag behöver träna på att hantera.

Allt är precis som det ska vara

Jag kan ännu bli så….. jag hittar inte riktigt ordet… Starkt berörd kanske kan passa. Något känner jag iaf väldigt starkt när någon är snäll mot mig, visar att han eller hon bryr sig, gör något för mig för att hjälpa mig eller bara visar att han/hon finns där om det är något jag vill eller behöver. I stunden blir det så tydligt att jag faktiskt finns, jag syns. Någon ser mig. Det kan nog fortfarande göra mig överraskad på något sätt. Det har varit en lång process det också och en som ännu pågår, att blomma ut och våga släppa in andra i mitt liv. Det finns så många vänliga själar i min närhet, som jag känner finns där för mig. Jag är inte fullt så ensam som jag ofta känner mig.

Jag blir så rörd, glad och tacksam för att min körvän igår skrev på ett sätt som fick mig att känna att hon ville att jag skulle följa med. Att det faktiskt hade en betydelse för henne ifall jag stannade hemma eller orkade fixa hundvakt och valde att göra dem sällskap. Tacksam för att hon fick mig att ändra mig kring hur jag egentligen var inställt på att min måndagkväll skulle bli. Tacksam för att det inte kändes obekvämt med henne, hon var som vanligt trots det hon läst. Kanske att jag fick en extra lång varm kram och innan vi skiljdes åt fick jag en påminnelse om Ljuset i tunneln.

~ Det kommer bli bra ~

Jag kan tänka mig att det skulle kunna bli obekvämt för de jag träffar i min vardag och som också läser mig blogg. Kanske en osäkerhet kring hur man ska vara, vad man ska säga. Ska man låtsas som ingenting eller på något sätt nämna det jag skriver om, hemligheten jag blottat. Kanske skulle man vilja visa sitt stöd men är rädd för att göra det jobbigt för mig, att det ska trigga igång en våg och att jag ska bli det som just nu ligger närmast; ledsen.

Man behöver inte vara på något speciellt sätt. Bara vara som vanligt men samtidigt inte vara rädd för säga något om man känner att man vill. Man behöver inte vara rädd för att det ska bli jobbigt för mig. Det finns inget någon kan göra som skapar något i mig som inte redan finns där. Jag känner redan det jag känner och är det något som vill fram så är det bara frigörande för mig. Så om du känner en obekvämlighet till följd av en osäkerhet kring hur jag önskar att bli bemött, kan du släppa den nu. Sen kan det ju kännas obekvämt av andra anledningar, som jag kanske inte kan påverka lika lätt med mina ord…

Nu ska jag avsluta detta som var tänkt att bli ett litet snabbt kortis-inlägg om en körmiddag som inte skulle bli men som blev… Till skillnad från när jag ska prata så flyter orden bara på när jag skriver, allt vill fram, så för att vara jag blev det ändå ganska kort!

Ljus och värme till Dig!