Så kom dagen vi visste skulle komma men som ändå aldrig går att förbereda sig på. Dagen då mommo fick sina vingar och begav sig iväg till en bättre plats.

Flytten till kortisboendet i onsdags blev för mycket för henne, igår var hon inte längre kontaktbar. Jag och mamma var upptagna med lillebror hela dagen och kunde inte åka dit förrän på kvällen. Jag ville följa med så jag trotsade min skräck för döden. Jag trodde jag skulle få se det jag sett på lasarettet, när jag suttit bredvid henne och tittat på henne när hon sover lugnt. Men det jag mötte igår när jag gick in genom dörren var något helt annat. Där låg en kropp som inte längre var mommo, mommo hade redan påbörjat sin resa vidare.

Ingen som helst kontakt, öppen mun som drog efter några korta andetag i mellan åt. Det var läskigt, jobbigt, svårt, sorgligt och väldigt tufft. Mina tårar gick inte att hejda och jag kände ångesten tumla runt i mig.

Jag gick fram till henne och la mitt huvud emot hennes. Hej mommo.

Sen satt jag där hos henne tillsammans med mamma och min moster som höll hennes händer, jag satt och strök henne över armen. Jag hoppas hon kände min närvaro. Jag kände att det här var nog sista gången jag skulle få se henne, så att gå var inte lätt. Jag la åter igen mitt huvud mot hennes och lyckades viska fram ett Hej då, sen klarade jag inte mer.

Senare på kvällen drog hon sitt sista andetag. Hjärtat slog sitt sista slag. Min tappra mommo flög iväg till en plats där allt är bra igen. Hon är fri från kroppen som inte längre fungerade. Hon är en Ängel som svävar fritt.

Bilden är tagen av mamma för exakt en vecka sedan. Förra lördagen hade mommo en väldigt bra dag. Hon gjorde oss alldeles stumma när hon tog lilla lunchtallriken och åt några teskedar mat alldeles själv. Vi tänkte att här är det någon som vill vara med ett tag till. Vi passade på att gå en kort promenad och det kändes så fint att få se henne ute i solen. Hon fick träffa Bolt som hon tycker så mycket om. En stund jag bär med mig!

I tisdags var sista gången jag pratade med henne i kontaktbart tillstånd. Då var jag hos henne efter att jag varit hos lillebror. Efter en stund tittade hon upp mot mig och säger att hon kanske ska få komma hem nästa dag. Hon låter så liten. Jag undrade lite försiktigt om det verkligen var hem och inte till kortis. Men nej, de hade sagt att hon kanske skulle få komma hem. Det har aldrig varit aktuellt med hemgång så jag förstod att det var önsketänkande, hon ville så gärna hem till sitt. När jag ska gå säger hon som tidigare gånger. Tack för att du kom, det är så snällt. Hon var så tacksam för besök. Jag sa att jag kommer för att jag vill, jag vill titta till dig och säga hej innan jag åker hemåt.

Det är så snällt.

Det var sista gången jag fick höra hennes röst. Nu har hon fått ro.

Det är så mycket nu så jag vet inte riktigt hur jag ska klara av att ta mig upp och fram. Mamma och flera med henne säger att vi klarar det vi måste. Jag försöker tro på det. Igår fick lillebror äntligen komma hem efter nästan en vecka på lasarettet. Men hur gärna han än vill vara helt frisk så är han medtagen av allt han varit med om och dras med hosta och täta luftvägar. Igår blev han lite ledsen och ville att någon skulle finnas nära, så jag och Bolt gick dit på kvällen och sov hos honom. Mamma var kvar hos sin mamma och pappa var hemma redo att hämta mamma när och om hon behövde bli hämtad, stackarn har inte sovit på ett antal nätter så köra själv var det inte läge för.

Det var tufft efter besöket hos mommo men samtidigt kände jag att jag behövde min lillebror så det var inte så svårt att gå dit. Det visade sig senare att det var tur att någon var där, även om det finns personal i huset så har Per så svårt för att säga till, han går inte ut och ber om hjälp. Halv 2 vaknade han av hosta så han var tvungen att sätta sig upp. När jag kom fram till honom var han svettig och han hade den där rädda blicken, sa att han inte mådde så bra. Vi bytte lakan och svalkade av honom, tog tempen men den var ok. Bullade upp med mer kuddar så han kom upp i lite mer, så somnade han om till slut och sov till halv 7.

Då visste jag att mommo somnat in, men jag kunde inte ta det till mig. Jag ville inte få den första kraftiga reaktionen när jag var hos lillebror som dessutom inte visste vad som hänt. Jag fixade inte att berätta så när mamma och pappa kom på fm gick jag hemåt. Under den 10minuter långa promenaden hem till mina föräldrars hus gick jag och svalde tårarna. Snälla, låt mig få komma hem först. Väl innanför dörren var det som att öppna slussarna. Grät så jag knappt fick luft.

Jag bearbetar när jag skriver. Så jag sitter här och skriver och gråter om vartannat. Undrar hur jag ska orka igenom allting.

#ängel #död