Du har säkert upplevt det någon gång, när kroppen säger stopp och tydligt uttrycker ett behov av vila. Jag känner igen symtomen allt för väl. När livet blir för mycket och en utmattning står och knackar på dörren.

En kropp som känns som bly. En känsla av mjölksyra vid ansträngning. Spänningar och huvudvärk som ger yrsel och illamående. Tung andning. Sömnbesvär som ökar. Blodtrycksfall som väcker svimningskänslor. 

Jag mår så där så jag bara vill trycka på pausknappen. Jag orkar och vill inte så mycket alls.

Det har varit lite för mycket lite för länge. Inget hinner avslutas utan det byggs bara på med mera.

~ Först min bearbetningsprocess som gick från 0-100 och kastade runt med mig i väldigt starka känslor och reaktioner. ~

~ Mitt inne i den blev mommo allvarligt sjuk och svävade mellan liv och död. Drog mig från en bearbetningsprocess till en annan, in i min dödsskräck och en vånda kring hur jag skulle göra. Våga vänta eller kasta mig med båten för att hinna träffa henne innan det var för sent. Tårar, rädsla och beslutsångest gav mig ingen ro. ~

~ Chocken när jag äntligen anlände till Gotland och fick se hur sjuk hon var. Bearbetning efter varje gång jag varit och hälsat på henne. ~

~ Lillebror som blev allvarligt sjuk och inlagd en vecka. Ännu mera oro och rädslor som drog in och tog plats i kroppen. ~

~ Lasarettsbesök varje dag under två veckor. ~

~ Mommo som slutligen somnade in och en ny sorgeprocess tog vid. ~

~ Samma dag blev lillebror utskriven och vi skulle försöka få till något som kändes tryggt och fungerande för honom. Han vill inte vara ensam på natten så jag har sovit hos honom sedan i fredags. ~

Ska man se något ljus i allt det här så har jag fått mer tid med min lillebror än jag skulle ha tagit mig om allt hade varit som vanligt. Det är mysigt att sitta med honom i hans soffa och se något på tv eller en film på kvällarna. Han lättar upp det tunga på något sätt. Och visst är det väl något skönt i att känna sig behövd och efterlängtad?! Inte så dumt att ha någon som väntar på att jag ska komma varje kväll. Som vill ha min närhet för att känna sig trygg när allt har varit och är väldigt omtumlande och svårt. Vi finner trygghet och tröst hos varandra.

Jag går som i en dimma och vet inte riktigt hur dagarna har gått men passerar gör de. Min kropp skriker efter vila och återhämtning. En vila som är så svår att nå när allting känns så mycket, när inget tycks vilja vara stilla där inne. När jag ännu försöker förstå vad som hänt.

Jag går hem från lillebror på morgonen när han går upp, hem till mina föräldrar. Äter frukost. Ser något avsnitt på någon serie. Skriver, gråter och bearbetar. Tvingar mig ut med vovven. Kanske sover eller iaf blundar en stund. Känns inte som jag gjort så mycket mer dessa dagar. Går tillbaka till lillebror vid 8-tiden på kvällen för att mysa och sova. Eller försöka sova. Sen börjar det om.

Den här veckan har jag ändrat semester till sjukskrivning. Jag mår inte bra. Sorgen tar sitt och självklart förstår jag att det hade varit tungt även om tillvaron i övrigt hade varit lugnare. Men det känns som att under sorgen finns ingen ork kvar att ta av, reserverna är slut. Jag hamnar i det här sinnestillståndet då jag inte har någon lust till någonting annat än att försöka vila. När jag mår så här känns det som att det aldrig kommer gå över, det är så här det kommer vara och hur orkar man det?!

I stunder av tvivel kan man behöva en påminnelse.

~ Vi klarar allt det som kommer i vår väg ~

#budskap #utmattning #sorg #påminnelse