En månad har gått sen du somnade in.

Galet att tiden gått så fort när jag upplevt allt så trögt, allt är som i en dimma. Det känns som att allt eftersom jag lärt mig stanna i det som är och det som händer i mig, känner jag så extremt mycket, starkt och intensivt. Jag har ett stort behov av att processa och bearbeta allting, både det som hänt tidigare och det jag möter i nuet. Ett behov att verkligen få vara med det som känns tills det stillar sig. Jag har hittat mina verktyg som hjälper mig längs vägen och det är mitt skrivande och mitt skapande. Hade jag inte haft det i mitt liv vet jag inte hur jag hade klarat mig, jag hade definitivt inte varit där jag är idag. Det hjälper mig att stanna kvar trots att det är jobbigt.

Jag vet aldrig innan det svävar in vad det är som vill skapas. Vad det är jag behöver göra i just den stunden i en pågående bearbetningsprocess. Men när det väl kommer bara måste jag göra det. Nu, på en gång, helst igår. Jag kan verkligen inte koncentrera mig på något annat eller få ro innan det är klart. Ofta är det att jobba med kombinationen bild och ord. Nu var det ett nytt bildspel som ville bli skapat, till minne av mommo. En hjälp i sorgen.

Jag både bearbetar och utmanar mig själv på samma gång. Det är märkligt hur det blir ibland, hur det bara händer utan att jag tänker så mycket på vad det är jag gör, eller vad jag är påväg att göra. Jag bara gör så som det vill bli, som att något eller någon annan leder mig. 

Jag har gått och sjungit på en sång sista veckan. En sång som mommo önskade till sin begravning. Ja vi visste hur hon ville ha det då det fanns nerskrivet i vita kuvertet. Det blev precis så som hon önskat.

~Jag är främling~

När den solosången ljöd i kyrkan rann mina tårar okontrollerat. Det var den stunden och när vi gick fram till kistan som var allra jobbigast. Jag försökte snyfta och snörvla tyst men hur lätt är det…?! I förra veckan när jag lyssnade på den på Spotify blev jag lika ledsen igen. Men så började jag sjunga på den, den bara fortsatte ploppa upp hela tiden och jag kände att det på något sätt hjälpte mig. Den har blivit min bearbetningssång när det handlar om mommo och sorgen. 

Jag tror det var hon som tog sig en flygtur och landade bredvid mig i lördags. Hej, det låter så fint! Sjung den för mig i ditt bildspel. Sjung för mig så som jag aldrig har fått höra dig, bara du. Sjung för mig….

Så jag satte mig i köket med mobilen, tryckte på inspelning och sjöng. Tyst och väldigt försiktigt. Obekväm med vetskapen att min röst spelades in. Ännu mer obekväm när jag tryckte på play. Det var bara jag och Bolt där ändå kändes det så där jobbigt så jag ville ta skydd bakom en kudde. Men jag stannade kvar i det obekväma och lyssnade på mig själv. En gång och en gång till för att försöka vänja mig vid hur jag låter. 

När jag sen i mitt bildspelsskapande närmade mig slutet, när jag skulle lägga till musiken, satt jag en stund och velade. Varför vill jag ha med min egna nakna röst i detta vackra bildspel? Jag vill ju dela med mig av det, vill jag då höras? Nej kanske inte direkt att jag vill höras, men jag ville sjunga för mommo och det kändes viktigt att den fick vara med. Så det blev så, min lilla sång blev slutet.

Under dagens promenad i skogen funderade jag på om jag skulle våga dela det till fler än familjen. Det känns läskigt men samtidigt som att det vill vara med i ett blogginlägg, på ett sånt där sätt som jag inte riktigt kan förklara. Det känns som att mommo går bredvid mig.

Var inte så rädd för att höras. Jag tycker om din röst och blir så glad av din sång till mig! Du är modig och du kan, du är mer begåvad och klarar så mycket mer än du tror! Jag tror på dig!

Nu sitter jag här och är på väg att göra just det, dela med mig av mitt senaste verk. Det känns rätt, jag delar det mesta här, jag delar för att jag vill även om det är läskigt. Det här är ett väldigt stort steg för mig!

Tänk att mommo efter sin bortgång, mitt i den djupa sorgen till och med, hjälper mig fortsätta växa i mig själv och utmana mig till steg framåt. Det känns fint och tröstande. Hon är inte borta, hon finns kvar och är med mig men i en annan form. Ja det är den tro jag väljer att ha!

Så här kommer det, mitt senaste bildspel. Det gick åt näsdukar när skapade det och jag kan fortfarande inte titta på hela utan att börja gråta, men det kommer nog en dag då sorgen lättar och tårarna inte kommer lika ofta.

För dig mommo!