~ Var inte rädd, jag håller i dig ~ Låt mig få bära dig när du är svag ~

~ Var inte rädd ~

Med djupare insikter och framsteg kan efterföljden bli en utmattning. Det kan upplevas som ett bakslag, men det är nog bara kroppen som behöver tid att landa i det nya. 

Förra veckan var verkligen tung, jag var så trött att jag gick runt och kände mig småsjuk, däckade på soffan så fort jag kommit hem från jobbet. När jag hamnar i en sån utmattningsdipp har jag väldigt lätt att hamna i det uppgivna, för jag har liksom ingen lust med någonting. Speciellt när det blir ett sådant fritt fall, från en helg i upplyftande segerkänslor till att vakna måndag morgon med en kropp som är helt matt och en hjärna som känns grötig.

Men jag upplevde ändå en skillnad denna gång, att jag lättare kunde vara i en accepterande känsla. På något sätt vila där nere på botten. Jag försökte att med en något dimmig blick titta på det som var. Var det nödvändigtvis ett deprimerande bakslag? Kunde det helt enkelt inte vara ett nödvändigt tillstånd för att att landa i det jag upplevt och insett? För mig var det ju så stora saker som hände och jag jobbar väldigt mycket varje dag, på ett sätt som inte syns utifrån. 

Jag kom fram till att hur det än var så var det så mycket lättare att hantera den utmattande känslan om jag såg på det som det sistnämnda. Jag påminde mig om att det kommer lätta, det gör alltid det. Så även denna gång, den här veckan är jag tillbaka till att vara mer vanligt trött. Jag känner att det faktiskt har förändrats något, att jag svängt in på en ny liten väg med mindre tvång hängandes över mig. Neonskylten där det står ”Du måste prata annars duger du inte!” är borta. Det går lättare där.

Ord som hittar fram

I tisdags när jag var hos min samtalskontakt upplevde jag en märkbar skillnad. Jag tror jag slog rekord i antalet sagda ord under en timme tillsammans med henne. Eller jag tror inte, det var så. Hon upplevde också att någonting lossnat, det har bara tagit en si så där 8år… Vecka efter vecka har jag knatat bort dit och satt mig i stolen och önskat ett mirakel, att spärrar och blockeringar plötsligt är borta. Att jag ska kunna prata om allt som rör sig där inne. Men jag har förblivit till störst del tyst, på sin höjd något ord här och där. Allt jag berättade fick bli på det sätt jag klarade av, genom att skriva. Jag undrar hur många mail det blivit totalt, många många! Sen började jag må bättre och jag kunde titta upp lite mer, några fler ord letade sig fram men jag har fortsatt att känna mig väldigt låst.

Men i tisdags kom orden lite lättare, som att vägen fram hade rensats och inte längre var lika trång. Ord som formade sig till meningar fler gånger än vad jag tidigare lyckats med. Ganska häftigt faktiskt. Det kommer nog krävas ännu mera träning innan det flyter på och jag kan säga precis det jag vill säga, men hoppet jag trodde att jag helt gett upp har tänts på nytt, att det kanske kan gå. Det känns fint. Väcker en nyfikenhet. Vem vet hur det kommer gå?

Imorgon fredag är det dags för Be Woman igen. Jag skulle ljuga om jag sa att det känns helt lugnt. Men det känns ok och jag är ganska så nöjd med det. Igen, vem vet hur det kommer bli?!

~ Och finns det Liv finns det Hopp! ~

”Änglarna viskar – Låt det Kännas”

Vill avsluta med lite reklam för min och mammas bok. En bok där foton och dikter vävs samman med känslor vi alla bär på. Vi har skapat ett litet youtube-klipp där man får lyssna till dikten ”Tro” och ta del av bilden med samma namn.

En bok att titta, läsa och reflektera kring. En bok som kan användas på olika sätt. Mamma provade att använda sig av den i skolan, i klassen hon jobbar i. De går bara i trean och hon tänkte först att de skulle vara för små för att ta till sig hennes dikter, men glatt överraskad märker hon hur de uppmärksammat sitter och lyssnar. Sen visade hon tillhörande bild på stor skärm och elverna fick skriva sina egna dikter, forma orden som väcktes när de tittade på den. Några skrev bara en mening, andra flera, men alla hade gått in för uppgiften. Det känns så fint att den faktiskt kan användas. ❤️

Alla gav mamma sin tillåtelse att visa mig dikterna som skrevs, men jag väntar ännu nyfiket på att hon ska skicka mig länken 🙂

Här kommer iaf länken till ”Tro”!

Blir du nyfiken och vill ta del av mer så finns boken att köpa för 180kr (230kr inkl.porto). Kan hämtas i Visby och Linköping, eller skickas. Kontakt: evalill.p@hotmail.com

❤️ Ta hand om er där ute i novembermörkret ❤️