En novemberdag. En födelsedag.

Så var den återkommande dagen här igen. Men alltså jag bara undrar, vem är ansvarig för att ha skickat mig en så där 10år in i framtiden?? Inget jag bett om! För det här kan väl inte stämma, jag kan verkligen inte koppla ihop mig själv med 34år… Någon mer än jag som tycker att tiden går så galet skrämmande fort?!

Så vad hände under mitt 33:e levnadsår på denna jord? 

Utifrån kanske det inte ser ut som att så mycket har hänt eller att jag gjort så mycket. Vardagen är sig i stort ganska lik. Men min inre resa kan jag säga har varit desto mer händelserik. Ja så som det varit sista åren. Det är en hel del som cirkulerar och stundvis känns det som jag far runt helt okontrollerat. Det syns inte, men min upplevelse av tillvaron är att det händer väldigt mycket hela tiden och det gör mig trött. Ibland utmattad. Vilsen i tiden så det är svårt att minnas exakt vad som hänt. Men då är det bra att man har en blogg som åtminstone kan hjälpa en komma ihåg det man lyckats skriva ner. Så, jag kan lista några speciella pusselbitar av året som passerat.

❤️⭐️❤️

~ 26 november 2018 var en måndag. Jag tillbringade kvällen med kören och jag gissar att vi tragglade jullåtar som skulle sitta till kommande julkonsert.

~ Några dagar senare gav jag mig själv en födelsedagspresent. En unik speciell tatuering som jag bara älskar! ☞ ”En tatueringshistoria”

~ Jul och nyår befann jag mig som vanligt hos mamma och pappa på Gotland. Tanken att det kunde vara sista julen med mommo fanns där då hon blivit så mycket sämre, men jag vägrade ta den till mig. Nu vet jag att det blev den sista, det kommer fattas någon i år.

~ Jag och mamma ägnade några dagar av ledigheten till att färdigställa vår bok ”Änglarna viskar – Låt det Kännas”. ☞ Lyssna till ett utdrag

~ I januari publicerade jag ett nytt blogginlägg efter typ ett halvårs uppehåll. (☞”To Hell and Back”) Jag hann knappt skapa bloggen 2018 förrän livet tog en tvärvändning och allt stannade upp. Men nu började det röra på sig igen och jag kände ett behov av att få skriva. Jag försökte ägna mig åt sådant jag gillar att göra och påminna mig om sådant jag behövde höra. Tränade på att vara snäll mot mig själv och på så sätt hjälpa mig själv framåt.

~ Jag bestämde mig för att ta ledigt en vecka kring påsk för att åka till Gotland en sväng. Mommo hade haft en stroke och jag kände att jag ville få tid att vara där och träffa henne. Livet är så skört. 

~ I maj var det en del fix och förberedelser inför en stor dag. Den 19 maj hade min kör vårkonsert, jag hade då samtidigt min fotoutställning ”Låt det Kännas” och bokrelease med mamma. Mycket på en och samma dag men så fint tillsammans! ☞”Efterdyningar”

~ I slutet på maj blottade jag mig mer än jag gjort tidigare och publicerade mitt hittills livs läskigaste blogginlägg. ☞”Det förbjudna”. Jag kastades in i en sjukt jobbig bearbetningsprocess med många starka känslor. Enormt påfrestande men nödvändigt.

~ Den bearbetningen avbröts plötsligt av något annat då mommo under midsommarveckan blev sämre och svävande mellan liv och död. Allt annat försvann och det enda jag kunde tänka på var om jag skulle hinna hem till ön och träffa henne innan det var för sent. ☞”En dans med döden”

~ Semestern kom så äntligen men det blev en sommar som var jobbig på alla sätt. Mommo som förblir sängliggande, lillebror som blir allvarligt sjuk, mommo dör… ja för mycket på en gång helt enkelt och jag tog slut. Det blev inte direkt någon semester men jag klarade mig igenom även det. Blir påmind om att jag klarar så mycket mer än jag tror. Ett par inlägg från semestern ☞”Livets sköra tråd” ☞ ”Ett sista andetag”

~ Sommaren tog på krafterna och tröttheten fick till stor del styra tillvaron när jag kom tillbaka till vardagen. Jag fick träna på att låta det vara så tills energi och skaparlust hittade tillbaka. Hösten har bjudit på utmaningar som har fört mig framåt och lett till djupare insikter och förståelse för mig själv och hur allt blev. Det räcker att gå tillbaka ett och två inlägg för att förstå storheten i det som förändrats inom mig.

Nu är jag alltså ett år äldre och har så passande precis börjat vandra på en ny väg. Nu påbörjar jag mitt 34:e år och jag försöker hålla i nyfikenheten istället för i rädslan. Undrar vad jag kommer kunna skriva denna dag om ett år?

Ibland är vägen som idag, en aning blöt och skitig. Omgivningen kan se livlös ut och färgerna är inte så framträdande. Men även längs en sådan väg kan det finnas något nytt att upptäcka. Och jag är kanske inte som de flesta andra, men jag kan tycka att denna tid på året är mysig (så länge det inte regnar när jag måste gå ut…). Det lägger sig som ett stilla lugn över allting. Ett sorts lugn som inte jag kan känna under vår och sommarmånaderna. Ja jag tycker faktiskt om november ❤️

En novemberdag. En födelsedag.