Haft en stilla morgon i Skåne och mysiga timmar hos mysiga människor. Kom efter ett antal timmars förseningar och omvägar äntligen fram igår kväll. Provåker inför kommande utmaningar och äventyr, för att bevisa för mig själv att jag visst kan åka till skåne alldeles alldeles ensam. Så jag kan släppa den enorma stressen.

För många är det inte någon stor grej, men för en räddhare som mig är det bergsbestigning.
Jag påbörjade färden vid 11.00 och innan jag hunnit promenera fram till resecentrum i Linköping hade berget blivit högre, eller vägen upp iaf brantare och svårare. Ett sms som talar om att snälltåget är försenat pga elfel.
Efter ytterligare en timme kommer info om ersättningsbuss.
Där var jag ärligt talat nära att backa, ringa och säga att jag inte kommer. Förseningar ok, men andra färdvägar än planerat, nej det vågar jag inte. Men istället ringde jag och talade om läget och det slutade med att jag gick på den där bussen till Alvesta utan att veta vad som väntar, för jag ville inte gå hem igen när jag var inställd på att åka.
Väl i Alvesta fanns ingen vidare information och ingen att fråga som visste något. Spännande… Andas!

Tog beslutet att helt enkelt boka en ny tågbiljett med nästa snabbtåg till Lund, det verkade inte sannolikt att något snälltåg skulle komma, iaf inte den närmaste framtiden. När jag var framme hade jag ca 8min på mig att skaffa bussbiljett och hitta rätt busshållplats för att slippa vänta ännu en timme på nästa, stressigt men jag lyckades hitta rätt på en gång och hade till och med 2min till godo!

Snacka om att det var skönt att stiga av bussen och mötas av Samya som funnits med i telefonen till och från under äventyret. 3,5 timmar senare än planerat men jag kom i mål och nådde toppen av berget!

❤️❤️

Jag förstår varför det här hände. Jag har varit så himla rädd och nervös för att ta mig dit själv. Det man går och är rädd för drar man till sig. Vi får det vi behöver för att lära oss bemästra våra rädslor. Gå emot dem och inse att det inte finns så mycket att vara rädd för. Trots besvärlig resa så fixade jag det. Jag fick inte totalpanik och hamnade i ett hörn i väntan på att någon skulle komma och rädda mig. Det var jobbigt men jag lyckades ändå hålla kvar vid något lugn och en beslutsförmåga. Jag är ärligt talat imponerad av mig själv, hur modig jag varit och hur bra jag klarade ut gårdagens resa.

Jag är nog faktiskt till och med glad att det blev precis som det blev. Det gjorde mig starkare och säkrare, tryggare inför framtidens resor än jag hade varit om jag åkt den lätta vägen. Så, nöjd och tacksam!

Nu sitter jag på tåget tillbaka mot Linköping. Idag har allt gått som planerat. Bussen kom och tog mig till Lund C. Snälltåget kom och tåget gick och jag satt på det!
Jag kände mig inte alls så rädd som igår, jag känner mig rutinerad! Jag kan det här nu även om universum kastar på mig fler besvärliga resor.

Nu längtar jag efter Bolt som tränar på att vara hos hundvakt! Jag har fått uppdateringar om att det går bra och jag kan inte säga att jag varit orolig, men lite separationsångest är det ju alltid åt båda hållen. Det är tomt när han inte är med….

Helgens äventyr går mot sitt slut och jag tror jag kommer sova gott inatt!

❤️❤️