En helg med min fjärilsfamilj.

Ja Hyposyntesgänget är för mig numer min vackra unika fjärilsfamilj. Jag satt här hemma häromveckan och behövde göra något för att känna deras närvaro lite starkare, saknade gemenskapen. Vart det kom ifrån vet jag inte med det blev så att jag satt med mina fjärilsfoton framför mig på datorn och mina nya vänner i tankarna och valde ut varsin fjäril till dem. På bilden är vi allihopa, hela familjen. Lika vacker i fjärilsform som i människa och själ!

Innan vi skildes åt i söndags fick de sin fjäril på ett utskrivet foto. Ett sätt för mig att visa att de har en speciell plats i mitt hjärta. 

❤️

Det kändes som att komma hem när jag anlände i fredags. Ingenting som längre är främmande och nytt.  Jag älskar att vara där. Jag älskar gemenskapen och kärleken jag landar så mjukt och skönt i. Känner mig som en uttorkad tvättsvamp som suger åt mig så mycket jag kan av den energin. Det är en trygg plats.

Trauma

Helgen var alldeles underbar men också fruktansvärt jobbig. Omtumlande, starka känslor åt båda hållen.

Vi har alla utmaningarna. Ångesten som envisas med att komma in och bråka titt som tätt. Kampen som blir, viljan mot rädslan.

Vi har allt det som bubblar upp till ytan. Denna helg kom det upp något som jag inte alls var förberedd på, inget jag trodde jag skulle behöva vara med just nu. Men det finns ingen slump. Det blev som det blev för att jag behövde det.

Morgonmeditation

Varje dag börjar vi med att landa i en meditation till musik. Det finns en låt som får en specifik händelse att göra sig påmind, några rader som väcker det liv.

”You’ve been used, You’ve been abused. Someone came along who didn’t value you.”

Av alla tänkbara låtar Samya kunde ha spelat valde hon att spela just denna låt i lördags. Hur stora är oddsen för det liksom?! Så fort jag hörde vilket låt det var kände jag att det blev jobbigt, en våg rullade in och jag undrade vart det skulle ta vägen. Det la sig inte, det ville fram men jag höll tillbaka. 

En låt och processen var igång.

Det blev så tydligt att jag inte var klar med det jag helst hade önskat mig vara klar med. Det var inte läkt, ganska långt ifrån. Det är ingen hemlighet längre, jag har skrivit om det tidigare i bloggen. Jag skrev mitt kanske läskigaste inlägg 2019, blottade det där som det hade bosatt sig sådan skam i. Finns att läsa ☞Här.

Hyposyntessession

Jag hamnade i ett val. Be om hjälp eller försöka ignorera och trycka tillbaka det. På lunchrasten tog jag mod till mig och bad om Samyas tid. Jag fick komma in till henne men vi kom ingenstans. Det låste sig helt och jag kunde inte få fram vad det handlade om, vad det var som väcktes under meditationen. Det blev bara den allt för välbekanta frustrerande kampen och tystnaden. Tiden räckte inte till, vi behövde avbryta och gå in till de andra. 

Vi gjorde ett nytt försök lite senare när de andra tog sig an terapeut/klient-övningar. Tillbaka till kampen. Det tog en evighet att ta oss fram till mitt trauma, det var iallafall min upplevelse men jag har ärligt talat ingen tidsuppfattning. När vi väl kom dit brast det. Det slog till med sån kraft, det gjorde så där ont som jag inte visste att det fortfarande kunde göra.

Nu satt jag där med snor och tårar som rann och det var smärtsamt att vara i min kropp. När jag var där i de starkaste känslorna gick vi in i en hyposyntessession. Hon bad mig blunda men första gången slog jag upp ögonen lika snabbt igen. Det blev så jobbigt att jag inte kunde stanna kvar där. Samya bytte plats, satte sig nära mitt emot mig och påminde om att vi gör det här tillsammans. Om du är villig att göra det här nu är jag med dig hela vägen. Jag nickade, snöt mig och lovade att fortsätta blunda vad som än hände. 

Vill du få en inblick i min session är det bara att fortsätta läsa.

Jag fick hålla min något räddsvettiga hand i hennes hand och med den tryggheten slöt jag mina ögon på nytt. 

”Jag hamnar där direkt, augusti 2004. Hela den kvällen är ett traumatiskt minne. Festen som jag tappade kontrollen över. Människorna från grannens fest som tog sig in till min. Det spelade ingen roll vad jag gjorde eller sa, de kom in och gjorde som de ville ändå. Förstörde. Stal. Härjade runt.
Men vi går vidare till det sista som hände, det mest traumatiska som etsat sig fast i mitt inre och skapat så mycket lidande. Vi går in i sovrummet. Där är jag. Där är han.
Samyas trygga röst som säger att han försvinner, kvar ligger 19-åriga Evalill. Jag guidas fram till henne. ∼Vad vill jag säga henne? Att det inte var ok. Det som hände var inte ok. Är hon ledsen? Nej. Apatisk? Ja. 
Fram hit har det varit väldigt jobbigt, gjort ont. Ett starkt obehag men jag stannar kvar. Blundar. Sen vänder det så sakta.
Jag tar henne med mig där ifrån. Vi lämnar rummet, vi lämnar minnet. Vi går till en plats där jag känner mig fullkomligt trygg. Jag har en plats jag gått till tidigare i meditationer så dit går vi alla tre. Gotland, stenstranden nedanför strandboden. Vi sätter oss ner, jag har min 19-åring mitt emot mig och håller henne. För mitt inre upprepar jag det jag hör Samya säga. Ord som min sköra tonåringen behöver få höra. 
Hon som blev kvar i det traumatiska minnet, hon som fått uppleva samma vidriga upplevelse om och om och om igen. Vid varje trigger, vid minsta lilla som på något litet sätt påmint om det som hände, direkt eller stegvis bakåt för att landa där. Dessa triggers finns precis överallt. För den delen av mig har det varit som en mer eller mindre pågående våldtäkt under 16 långa år. 
Jag pratar med mitt yngre jag som jag nu känner så otroligt starkt för. Känner med henne. Förstår så väl hur hon har haft det. Känner hennes smärta. Det blir väldigt känslosamt. Jag kramar om henne.
∼ Det var inte ditt fel. Det är över nu. Jag är så ledsen att jag inte hämtat hem dig tidigare, men jag har inte vetat hur jag ska göra. Förlåt. Jag är här nu och jag lovar att jag aldrig kommer lämna dig igen. Jag älskar dig.
Känslan i min kropp har förändrats. Från det starka obehaget så jag inte ens vågade blunda, till ett lugn.”

❤️

Jag öppnade mina ögon och jag kunde känna att någonting var annorlunda, men så svårt att sätta fingret på exakt vad. Samya spelade låten för mig igen. Jag blundade och lyssnade och kände. Den kom lika nära, berörde mig, fick mig att tänka på samma minne. Men det var ändå annorlunda. Det kom ingen stark våg av obehag. Det var inte samma mening som hängde sig kvar. Nu kunde en annan mening i låten lägga sig överst. De där orden jag har försökt lägga mitt fokus vid när jag lyssnat till den tidigare.

”Just let it go”

Med de orden såg jag mig själv hand i hand med min 19-åring, jag såg hur vi gick bort längs stenstranden med känslan av att verkligen lämna minnet bakom oss. Det är på riktigt över. Vi behöver aldrig mer uppleva det igen. Det är med lätta steg vi går.

Det var som att släppa ur luften från en ballong, jag var helt utslagen efteråt. Fick låna soffan medans Samya gick för att avsluta dagen med de andra. Jag orkade inte röra mig. Typ en timme senare förflyttade jag mig därifrån ut till kurslokalen, bäddade ut min säng och vilade vidare.

⭐️⭐️⭐️

Läkning

Jag har nu själv fått erfara hur kraftfull hyposyntesen kan vara. Det var en väldigt stark upplevelse som omöjligt helt går att få fram i ord. Kanske kan det längre fram inspirera mig i tanken att själv kunna använda mig av den, men nu känns det långt borta. Nu känns utmaningen i det alldeles för stor. Det vi ska öva på till nästa gång kan jag inte se mig klara av. Eller jo, ena halvan, den nya meditationen. Men inte den andra, det coachande samtalet. Det känns som det tar stop här, för om jag inte klarar det kommer jag ju inte vidare. Men jag släpper det nu, jag släpper den största utmaningen i utbildningen. Tanken på övningsklienter får vänta för just nu behöver jag få ge mig själv tid och ro att vara i läkningsprocessen jag oförberett hamnat i. 

Gårdagens samtal

Det är så väldigt mycket känslor där inne, så mycket som händer. Stunden hos min samtalskontakt igår väckte ännu mer, för det bli så speciellt för mig att kunna sitta där lugn hos henne och faktiskt prata. Det kan vara så att jag till och med sa mer än förra gången. Jag kunde lite tyst och försiktigt ännu en gång klara av det här lite mer berättandet, att jag inte behövde ha frågor precis hela tiden. Det känns så konstigt ovant. Hon säger att det är ovant för henne också. Det får ett litet skratt att bubbla upp i mig. Ja herregud vilken skillnad det måste vara även för henne…

Jag kunde även gråta när tårar ville fram. Jag har så extremt svårt för att gråta när någon ser, även om jag vill och är trygg så fastnar det. Men inte igår, jag kunde bara sträcka mig efter en näsduk och torka tårarna som kom. Ingen kamp. Wow… Så även om det var en del sorg där, satt jag samtidigt med en lättnad och frihetskänsla närvarande. Ja det är så mixade känslor nu så jag är mer förvirrad än vanligt. Ofta har jag svårt att reda ut vad det är jag känner för det är så mycket som cirkulerar där innan samtidigt.

❤️

Det här blev ännu en långt inlägg. Korta inlägg har väl aldrig varit min starka sida men nu när det händer så mycket blir det oundvikligen längre än vanligt…

❤️

Det är mirakel som sker i min lilla värld.

Min lilla värld som växer sig större.