Ja det har verkligen varit tunga veckor så jag har inte ens orkat skriva, min kropp hamnade i någon slags total utmattning. Legat i soffan med ihållande yrsel och illamående, en dimma där jag inte kunnat vara så närvarande i något annat. Så matt att en långsam promenad med vovven gjort mig svimfärdig. 

Tog mig till vårdcentralen efter en veckas sjukskrivning och blev sjukskriven ytterligare två veckor. Mitt i mitt fysiska dåliga mående fick jag en påminnelse om hur stora förändringar det är som sker, för läkarbesöket var en seger. Det är inte en stor grej för många, men för mig har det alltid varit en av de svåraste situationerna att utsätta mig för. Att sitta framför en främmande människa och lyckas öppna munnen och förklara hur jag mår, det har aldrig gått så bra. Det blir ångest, det blir tystnad. Men denna gång gick jag dit och kunde prata. Helt själv! Ingen bredvid mig som pratade åt mig. Jag kände inte att jag skulle ha behövt komplettera med att skriva för det viktigaste kom fram. Så genom yrseldimmorna kände jag en segerkänsla. Jag har kommit så långt jämfört med hur det var när allt var som värst. Min ångest har inte samma makt över mig längre. Så viktigt att stanna upp och ta in det, speciellt när tillvaron känns tung.

Troligtvis är det en kraftig kroppslig reaktion på allt som händer, alla stora förändringar som sker inom mig. Tänker att kroppen behöver tid att landa i allt det nya. Jag behövde förvisso gå iväg idag och lämna ytterligare ett par rör blod, ett av provsvaren var tydligen lätt sänkt och läkaren ville försöka ta reda på vad det kan bero på. Vet inte exakt vad det handlade om men det lär jag väl få svar på när vi har telefontid på torsdag.

Förändring

Det har tack och lov lättat. Efter två veckor började det klarna. Det jag då upplevde väldigt tydligt var vilken enorm skillnad det är att vara i min kropp. 

Någonting hände verkligen under hyposyntessessionen sist jag var i Skåne. Stundvis svävar jag i en lätthet full av tacksamhet. Den äckliga stinkande sörjan som det traumatiska minnet alltid har varit för mig, sörjan jag levt med i min kropp i 16år, finns inte längre kvar där inne.

Det gör sådan skillnad att det inte går att förklara. Annorlunda, ovant, konstigt och alldeles underbart skönt och befriande!

Det jag också upplevt är att det inte bara är känslan i min kropp som förändrats, utan även känslan för min kropp. Jag har inte behövt jobba för det, jag har inte stått varje dag senaste månaden och gjort spegelövningar för att lära mig älska min kropp. Nej jag bara insåg det en morgon förra veckan när jag skulle klä på mig. Jag fastnade med blicken i spegeln och blev stående, förstod först inte varför. Vad var det som drog igenom mig som fick mig att stanna upp? Några sekunder senare kom det.

❤️❤️

Jag kan ju stå här framför spegeln och titta på mig själv utan att det känns jobbigt. Min kropp är inte längre en trigger som får en inneboende stinkande äcklig sörja att bubbla upp i halsen. Wow!

❤️❤️

Jag stod där och kände mig så innerligt tacksam och ödmjuk inför min kropp. Denna fantastiska kropp som trots allt den har fått utstå ändå har funnits där för mig varje dag i varje stund. Hur hård och elak jag än har varit, för det har jag verkligen varit även om det aldrig har varit min mening att göra mig själv så illa, har den gjort allt det som det är meningen att den ska göra. Alla fysiska symtom jag haft och har idag är kroppens sätt att kommunicera, jag behöver fortsätta träna men jag blir allt bättre på att lyssna och förstå. Nu känns det som att jag verkligen på riktigt kan börja bli vän med hela mig.

Jag kan bara krama om min fantastiska kropp och säga tack. Tack för att jag ännu får uppleva livet som människa på jorden!