Förändringens tid på alla plan
Utbildningshelg nummer 3
Helgen i skåne var lika omtumlande som vanligt, så mycket som händer i mig. Så mycket känslor, jag gick nog igenom en stor del av känsloregistret även denna gång.
Jag hade inte riktigt återhämtat mig från Skånehelgen i oktober och sjukskrivningen som blev, att ta mig dit gjorde mig väldigt trött. Det var nästan så det var jobbigt att orka sitta upp under våra timmar i cirkeln på fredagkvällen, samtidigt så skönt att få landa där igen.
Lördagen var inte så utmanande till en början, förutom att försöka säga något när turen gick runt i cirkeln. Det är ännu så svårt, orden fastnar när uppmärksamheten vänds mot mig. Men jag försöker se att det trots allt sker förändring där också, några fler ord hittar fram ibland, nästa gång kommer kanske en mening till.
Tårar
Under en meditation på eftermiddagen var det något väldigt tungt som rullade in, jag förstod inte vad. Det fick bli en stund med Samya enskilt efter avslutad dag och då hade det landat lite. Jag kunde sätta några ord på det, jag släppte gråtspärren ännu en gång och gammal smärta fick komma fram. Det lugnade sig, trycket lättade. Skönt men sen la det sig någon slags tomhet kring mig. Jag satt i det som blivit min hörna, där jag sover, och kände mig ensam trots att jag var där jag älskar mest att vara just nu, trots att jag hade fina själar i min närhet. Igen förstod jag inte riktigt varför jag kände så och det vet jag fortfarande inte. Jag tog en varm dusch och tårarna var plötsligt tillbaka. Jag kände mig tung och ledsen men när jag öppnade dörren och steg ut från badrummet möttes jag av fina vänner och det var istället en känsla av kärlek som omslöt mig. Ensamhetskänslan var borta. Fina C bjöd in oss till ett litet välbehövligt skrattanfall som fick en lättare känsla att infinna sig i min kropp. Vi hade en mysstund innan vi släckte ljuset, satt där i våra nattkläder och pratade. Jag kände mig så tacksam att få vara där jag var.
Men jag hade tydligen inte gråtit klart. Jag vaknade mitt i natten av att en ny tårflod rullade in så jag fick tassa in på toaletten och gråta ut så tyst jag kunde för att inte väcka de andra. Vad exakt tårarna innehöll vet jag inte men man behöver inte alltid veta, bara låta det komma så stillar det sig så småningom.
Det var en extremt trött Evalill som skulle försöka ta sig ur sängen söndag morgon. Jag brukar vara den som går in på toaletten och gör mig i ordning först, men denna dag låg jag kvar och drog mig tills alla andra varit där inne. Jag hade verkligen ingen lust att gå upp, jag var så tung i huvudet av alla tårar.
Mitt ljussvärd
Men det gick. Efter huvudvärkstablett, frukost och en promenad i skogen så kändes det lite bättre. Fram till det var dags för dagens övning med den nya hyposyntesmallen, då brast det en aning. Jag vill så gärna känna som de andra gör, jag vill också med nyfikenhet se fram emot att ta mig an det nya, komma vidare i utbildningen. Vill också känna att det är roligt och spännande. Men jag satt som tidigare gånger med en klump i magen och tryck över bröstet.
Blev sittande med Samya på golvet. Jag har ännu svårt att dela inför alla i gruppen, men att jag kan sätta ord på vad som händer inför Samya och visa hur jag mår är ett så stort framsteg mot hur det alltid varit för mig tidigare. Jag satt där och kände mig alldeles för trött för att orka dra mitt ljussvärd, för trött för att orka ta mig förbi rädsla och ångest. Kampen härjade och jag visste inte hur jag skulle klara av att ta mig dit jag ville.
Men på något sätt som jag själv inte riktigt förstår lyckades jag samla mig, lyckades på något plan bestämma mig för att försöka hur omöjligt det än kändes i stunden. Nu i efterhand kan jag se att jag redan satt med mitt ljussvärd i famnen. För att lyckas sätta ord på vad som händer, våga visa frustration och uppgivna tårar, är inget jag gör utan en extra dos mod. Jag tror att det var just det som hjälpte mig, att jag vågade visa det jag kände. Jag torkade tårarna och jag reste på mig. Jag gick från den övertygande känslan av att denna gång inte klara av att delta, till att sitta med min fina övningspartner i rollen som terapeut med den nya mallen framför mig. Jag inte bara deltog, det gick till och med ganska bra. Ja säg allt är föränderligt. Kampen är påfrestande men samtidigt är det ganska häftigt att uppleva den skiftningen, det är omöjligt att inte känna segerkänslan i min kropp. Den tycker jag om.
Att säga hej då blir jobbigare för varje gång. Vi har något väldigt speciellt och vi känner det så starkt allihopa. Jag vill liksom bara få stanna kvar i den energin vi har där. Det blir sådan kontrast att komma hem, det blir tomt och ensamt. Trösten bor i att vi kommer ses snart igen, en månad går fort.
Snart är vi samlade, jag och min fjärilsfamilj.
Ångestfylld ofrivillig förändring
Efter tre veckors sjukskrivning kändes det skönt att öppna dörren till jobbet måndag morgon, men den sköna känslan försvann strax där efter. Jag fick veta att jag blivit uppsagd, affärerna går för dåligt. Marken försvann under mina fötter. Den här veckan har varit så tuff, jag har mått på ett sätt som det var längesen jag gjorde.
Rädslan tog helt över. Ångestnivån slog i taket. Jag hade nästan glömt hur jävlig ångesten kan vara, hur kraftfull den kan vara när den kramar åt och får ångestattacker att avlösa varandra. När den tar över kan jag inte se, allt blir svart. Jag kan inte se hur jag ska klara av någonting alls, varken utbildning eller vardag.
Jag blir så rädd, rädd för att inte klara av livet.
∼ Ja hej jag heter Evalill och jag är trygghetsnarkoman.
Snälla ta inte bort någon minsta lilla trygghet jag har runt omkring mig för då rasar hela min värld! ∼
Allt är som det ska
Någonstans där inne vet jag att det finns någon mening även med detta. Jag vet att ångesten kommer lätta, jag vet att jag kommer kunna se klarare igen även om det inte känns så. Jag vet att jag kommer ta mig vidare på den här vägen.
Jag vet att jag inte kan kontrollera livet och det här blir ju en väldigt tydlig påminnelse om det. Jag vet att jag behöver släppa mitt kontrollbehov ännu mer och falla in i tilliten att allt blir som det ska. Det finns en plan jag inte kan se och universum vill visa mig dit.
Som en fågelmamma som puttar ut sin unge från boet.
”Det är dags nu min vän. Ja jag vet, det är skrämmande högt och du kanske inte vet exakt hur du ska göra eller vad som väntar. Men jag vet att du klarar det, se igenom rädslan och du kommer känna för ditt inre hur du ska göra för att flyga lätt och fri. Det är vad du är skapt att göra. Vingarna bär om du inte låter rädslan låsa fast dig, jag lovar. Lita på mig. Det kan kännas tufft men jag puttar ut dig av ren Kärlek, för du är redo nu. Du är redo att lämna det trygga välbekanta boet med sina invanda rutiner och flyga in i det okända, in i äventyret som kallas livet.”
Någon påminde mig om att jag klarar så mycket mer än jag tror. Jag är inte längre den jag en gång var, gamla Evalill finns inte kvar. Den Evalill som är styrd av rädslan för livet, den Evalill som inte klarar av ens små oförberedda förändringar. Den Evalill som lever i ett ständigt ångestmörker och är beroende av andra för att klara av vardagen. Hon tillhör det som varit och jag kommer aldrig kunna gå tillbaka genom den dörren, för jag vet att jag är så mycket mer!
Det blir väldigt tydligt nu att ångestdimmorna redan har börjat lätta, jag hade inte kunnat skriva det här i förrgår för då plågade ännu ångesten mig allt för mycket. Så hur var det nu…
∼ Allt är föränderligt ∼
∼ Allt är väl ∼
∼ Allt blir precis så som det är meningen att det ska bli ∼
∼ Allt är som det ska och jag är där jag ska vara ∼
∼ På min väg mot friheten ∼