En minst sagt tuff start på året

En del av mig är så väldigt rädd för det värsta, att jag inte kan göra mer för min prins. Att hans smärta som slog till som en blixt i lördagskväll inte ska släppa med en medicin som hans känsliga mage klarar av. 

Någonting hände med höger bakben, plötsligt så ville han helst inte stödja på det. Att se honom halta sig fram har gjort ont i hela mig. Han har mest sovit sig igenom dagarna. Jag har gjort mitt bästa för att inte rasa ner i den djupaste förtvivlan.

Han har varit i så dåligt skick att vi blivit kvar på Gotland trots att vi skulle ha varit tillbaka i vardagen igen, har känt att jag inte kan utsätta honom för en så lång båt/bilresa när han mår som nu. Och med tanke på att jag redan blivit avskedad så är det inte svårt att prioritera honom före allt annat, lägga vardagen i Linköping åt sidan och stanna här där jag kan få stöd av familjen.

Veterinärbesök

Igår var vi hos veterinären och Bolt är lite av ett mysterium. De kunde inte säga exakt varifrån smärtan kommer, för han markerade inget tydligt. Vilket förvånar både mig och veterinären då det syns så tydligt att någonting inte är som det ska. Ändå skönt att ha fått honom genomkollad, veta att ingenting är typ ur led eller så. 

En del av mig var livrädd för att jag skulle åka hem därifrån utan hund, att de skulle säga att det inte är någon idé att göra något mer. Men han fick följa med hem och jag håller hårt i hoppet, ber för att nya medicinkuren ska ha effekt.

Jämfört med igår så är han märkbart bättre idag. Jag börjar se livslusten återvända i hans uttryck. Han vill vara med och röra sig lite mer. Han möter Doris, både med kärleksfullt svansviftande, och markerat morrande när hon kommer för nära stunderna han vill vara ifred. Det får det lilla hoppet att lysa lite starkare. Så länge jag känner att han vill leva och finner glädje i tillvaron kan jag omöjligt ge upp utan att ha provat allt för att hjälpa honom.

Rädd

Rädslan hänger sig ändå kvar, den ligger där väldigt närvarande. Jag kan inte blunda för att han har ont. Kan inte blunda för hur tydligt försämring det blivit det sista halvåret. Jag vet att jag inte kan låta honom lida för att jag omöjligt kan se mitt liv utan honom. 

Men jag vill inte tänka så långt som till dagen hans vackra själ flyger vidare, när den dagen än kommer. Jag vill lägga fokus på nu idag och delmålen vi har. Han är en fighter så jag kan se honom ta sig igenom även denna prövning.

Jag kan inte ge upp Hoppet. Inte idag.

Min älskade lurviga lilla prins
Du och jag är ett och jag känner din smärta i mig
Den stora rädslan kramar om mitt hjärta
Rädslan att bli ensam kvar
En Rädsla så stark att tårarna rinner
Och du min prins vill trösta som så många gånger innan
I mörkaste mörkret har du funnits där för mig
Genom tårar och ångest har du påmint mig om livet
Du var min livboj som hjälpte mig överleva
Du var med mig från mörker till ljus
Utan dig hade jag inte varit där jag är idag
Snälla säg att vi tar oss igenom det här
En prövning till

Jag Älskar Dig!!

❤️❤️❤️