En lurvig Födelsedagsprins – En sista arbetsdag

Gamla Linköping
Tidig morgon i Gamla Linköping, den sista arbetsdagen.

∼ En dag med blandade känslor ∼

Födelsedagsprins

En dag med kärlek och tacksamhet för att jag kan gosa in mig i Bolts päls och säga Grattis på 11-årsdagen! 

Prinsen i mitt liv!

Tack för att du är här och för allt du ger mig!
Du är en av de vackraste själar på denna jord.

Du är den som delat min vardag och vet hur det är.
Hur det än har varit har du funnits där, 
med samma kärleksfulla blick som du alltid haft.
Du är Liv och Kärlek i en lurvig liten kropp.
Tack för resan du gjorde möjlig.
Jag älskar dig mer än ord kan beskriva!
Grattis bästa Du!

Jag tittar inte, jag lovar! Jag förstår ju inte alls att du håller på med något till mig…..

❤️❤️❤️

En dörr som stängs

Så har jag då kommit fram till den sista arbetsdagen på Kanevad. Fast jag vet inte riktigt hur det känns för det vill inte sjunka in, jag har inte fattat det än. Det kommer nog nästa vecka då jag kommer märka av det i min vardag.

Idag har jag monterat fågeltavlor och putsat fjärilar och det blev en smula symboliskt för mig denna sista dag på jobbet, stod där och tänkte för mig själv.

Det är dags att flyga vidare.

Det är dags att tro på att vingarna bär.

Ha tillit till livet och att allt blir som det ska.

Jobbet på Kanevad har varit en enorm trygghet i min vardag. En trygghet jag vet att jag hållit fast vid fast jag hela tiden vetat att det inte finns någon längre framtid där. Vetat att jag borde fundera på och ta steg mot vad jag vill göra med mitt liv. Men jag har varit, och är tydligen fortfarande, en trygghetsnarkoman. När tryggheten inte funnits inom mig så har jag sökt den utanför mig själv och klamrat mig fast. Så fruktansvärt svårt för att släppa något som känns tryggt, för då känns det som att mitt korthus till liv rasar.

Tydligen rycker universum in när man är allt för seg med att begripa att det är dags att våga släppa taget, att man faktiskt är redo. Det är av kärlek men det känns hårt. Väldigt hårt till och med.

Jag känner mig inte redo.

Jag vet inte vad jag vill.

Men nu har jag tvingats ut i det okända så nu kan jag inte längre fly undan, kan inte längre skjuta det på framtiden. Jag undrar vad som väntar…

Kanevad

Hej då och tack för dessa år i trygghet!

Dela gärna inlägget med dina vänner <3
Märkt , , , , , , , , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *