Sjumilakliv

Det här blir ett långt inlägg, en roman som vill skrivas ner. Att skriva hjälper mig att landa i allt som händer, och alltså det händer så mycket i mitt liv nu på alla plan så jag blir helt vimmelkantig. Lika stora steg och förändringar i mina inre processer som i min yttre värld och vardag. Jag har fortfarande svårt att förstå allt som händer, det är svårt att landa för jag är i så mycket nytt. Det är ovant för mig att vara där jag är, att se mig sjäv ta dessa sjumilakliv. Vem är denna modiga flicka???

Hyposynteshelg

Det har varit ännu en helg i Blentarp, ännu en helg där det hänt så mycket i mig. Någonting lossnade, spärrar jag trodde att jag aldrig skulle klara av att rucka på sitter inte längre orörligt fast. Trycket i min kropp har lättat.

En Samya, en boxningssäck och handskar på mina händer, en fjärilsbror som stod och höll emot mina slag, stöd och kärlek ifrån mina andra fjärilar, en hyposyntessession, och kanske den viktigaste pusselbiten; en Evalill som bestämt sig för att det är dags, det räcker med lidande nu! Och någonting händer. Jag vågar. Jag tar stora steg.

Det började med typ en ångestattack i lördags. Samya som kom och försökte få mig att ge utlopp för det som ville fram istället för att hålla det tillbaka. Det som jag blivit mer och mer medveten om sista tiden, trycket i min kropp som ibland gör så ont att jag inte vet vart jag ska göra av det, som kan få det att kännas som att jag ska tappa kontrollen. Utbrottsvarning. Triggas av allt och ingenting. Stunder då jag bara vill spy ur mig vad det än är, men jag fastnar i en spänd kropp och det enda som kommer är ångesttårar.

Nu satt Samya mitt emot mig och sa att det är dags. Du behöver ge röst åt det som vill fram, håll det inte inne längre. Jag ville men spärrarna satt allt för hårt, hur hon än försökte så höll sig min rädsla starkare. Det pendlade mellan ångest, spänningar, tårar och skratt. Flykt för att slippa göra ovana ljud ifrån mig. Men någonstans i det där så bestämde jag mig, när hon frågade om jag ville.

Om jag vill göra mig fri från det som fortsätter plåga och begränsa mig.

Jag vill, hur pinsamt och jobbigt och omöjligt det än känns. Så vi tar en stund till senare. Hon lirkar och drar och gör allt hon kan för att hjälpa mig, jag står där och förstår inte hur jag ska klara av det. Hur ska jag klara av att höja min röst, göra så ovana ljud ifrån mig, skrika? Men så plötsligt händer det, ett första stora steg. Vänd mot en vägg hör jag mig själv göra försök att skrika ur mig gammal skit, frustration och ilska och jag vet inte vad. Tills allt låser sig igen, en röst som säger åt mig att vara tyst, sluta skämma ut mig, sluta vara jobbig och pinsam.

Trycket är tillbaka och det gör ont i mig, jag vill bara att det ska försvinna. När jag är i den känslan sätter vi oss och går över till en hyposyntessession. I den lättar och lossnar ännu mer. Sådant jag kanske egentligen redan visste landar mer i kroppen, en förståelse på ett djupare plan.

Klockan är halv sju när vi avslutar och jag är så trött efter denna heldag. Men jag känner att det är en stor förändring som håller på att ske, och att jag är redo för den nu.

Boxningsterapi

Jag hade sneglat på en boxningssäck som de har hängandes där i ett träd, känt en dragning dit. Något i mig som ville få slå på något, hårt. Jag är så nöjd över mig själv och mina initiativ. Jag frågade om jag kunde få låna handskar. Jag frågade C, en av alla fina själar i min fjärilsfamilj, om han ville assistera mig en stund på söndag morgon innan kursdagen startade. Den stunden under trädet med solen i ansiktet och handskar på händerna, är en stund jag kommer bära med mig för alltid. Där hände det så otroligt mycket inom mig.

C ställde sig på andra sidan säcken för att hålla emot mina slag och stötta mig i allt som ville ur mig. Och jag slog. Det kom inga ljud till en början för den spärren satt ännu så hårt, men jag slog och slog och slog. Han höll på att få med sig en blåtira hem för jag missade visst säcken vid ett tillfälle… lika överraskade båda två tror jag men det gick bra, jag gled bara lite fint längs kinden på honom 🙂

När jag pausat och var redo för rond nummer två kom Samya ut och hon pushade lite extra. Var ganska så högljudd där bredvid mig för att visa att jag inte behövde bry mig om att grannarna där ute i skogen kanske skulle höra mig, med den extra hjälpen kom även ljuden för mig. Ännu med visst motstånd men så jäkla stora steg för mig!

Jag vet inte hur länge jag och C håller på, men vi fortsätter tills mina armar inte orkar slå mer och min hals gör ont av alla ovana ljud. Då kommer Samya ut igen med sin mobil, ber mig att lyssna på en låt och smiter in i värmen igen. Jag och C står kvar och lyssnar, ja den berörde kan man säga…. Får något ännu mer att släppa taget och tårarna svämmar över. Jag tar ett stort steg till, rakt in i en trygg famn där jag kan gråta ut och bara bli hållen en stund. Jag känner mig så fullkomligt trygg att ingenting behöver hållas tillbaka, jag kan stå där och snyfta honom i örat, han viskar i mitt öra att det är ok. Allt är ok. Vi står kvar till allt har stillat sig och alla mina krafter är slut.

Jag hade kunnat stanna där hela dagen om tid hade funnits, men vi behövde ta oss in till de andra och börja utbildningsdagen. Men den stunden med C och input från Samya är så speciell för mig så ord räcker inte till. Jag kunde verkligen känna att någonting förändrats i mig, att spärrarna inte längre har en sådan kontroll över mig. Jag vågar mer nu. Wow!

Vi tog faktiskt en omgång på lunchen också, det var så befriande skönt att jag ville få ur mig mer. För det finns så mycket instängt som behöver få en kanal ut ur min kropp. Trots armar som var matta efter morgonens pass fortsatte jag slå, igen och igen. Bredvid mig hade jag två stöttande fjärilssystrar som tjoade och skrek med mig för att jag skulle våga ännu mer. Alltså jag blir tårögd av att tänka på det. Jag är så lyckligt lottad som hamnade i denna underbara grupp av vackra kärleksfulla själar som blivit min Fjärilsfamilj. Guld!

Från denna helg fick jag med mig en grym träningsvärk i en otränad kropp och en hals som gjorde lite ont och var ganska hes. Men det är helt ok, jag kan ta det om det ger mig ett friare liv!

Stora beslut om framtiden

Så, jag har ju någonting mer att berätta. Stora skrämmande spännande beslut som innebär stora förändringar i mitt liv, en vardag som kommer bli någonting helt nytt. Nu har processen kommit så långt att det bara finns en väg framåt, så nu vill jag skriva ner och berätta och hjälpa mig själv att landa även i det.

För ungefär två veckor sedan öppnades en dörr för mig. Fina A, en själ i min fjärilsfamilj, min Pärlemofjäril, har gett mig möjligheten att kasta mig rakt ut i ovissheten och påbörja ett nytt kapitel. Jag vet inte hur jag ska kunna förmedla den tacksamhet jag känner för henne och allt hon nu gör för mig som hjälper mig framåt. Jag hoppas hon känner det i sitt kärleksfulla hjärta!

Hon har börjat ett nytt jobb, som verksamhetschef på ett äldreboende som ska öppna upp i juni i Vejbystrand. Hon skrev ett inlägg på facebook, en bild på sitt nya jobb och att de nu söker medarbetare som vill hjälpa henne driva detta underbara boende. Jag skrev en kommentar, med ironi trodde jag men jag förstår nu att det låg något mer där bakom. Jag skrev att kanske skulle jag söka en tjänst, för som Samya har hintat om några gånger; vad håller mig kvar i Linköping…

Sen följde en harang av kommentarer, från Samya och A och mig själv och någon mer, och jag kände hur någonting drog igång i mig. En röst som sa, varför inte?!

Jag kunde inte släppa det, jag var bara tvungen att skriva till A och fråga hur seriös hon var på en skala. Slutade med att jag ringde upp henne på kvällen och vi pratade om jobb och framtid. Hon ser så mycket mer än jag och för henne var min plats given, hon sa att om jag vill flytta till Skåne så har jag ett jobb hos henne på Sommarsol. Hon kunde se allt jag har att ge där. Samtalet fick det att bubbla i hela mig och det fortsatte kännas likadant dagarna som följde. Det kändes så starkt. Jag vill!

Jag kan inte säga att beslutet var direkt genomtänkt, nej inte alls faktiskt, jag bara agerade utifrån det jag kände så starkt inom mig. Tre dagar senare pratade vi igen och jag sa att jag väldigt gärna vill tacka ja till jobberbjudandet, utan att ha en aning om hur jag ska lösa allt praktiskt.

Jag tog steget genom dörren hon öppnat för mig. Jag bara gjorde det innan rädslan hann komma in och få mig att tveka på min förmåga. I måndags förra veckan sa jag upp min lägenhet i Linköping, utan att veta vart jag ska ta vägen i Skåne. Jag bara gjorde det för jag kände så starkt att det här är precis vad jag behöver för att komma vidare i mitt liv. Jag behöver släppa all den trygghet jag så krampaktigt håller fast i. Jag behöver släppa taget, börja om, prova mina vackra osäkra fjärilsvingar på allvar. Ha tillit.

Därefter blev det väl ganska jobbigt kan jag erkänna. Hej där rädslan. Vad har jag gjort? Shit, ska jag flytta hela vägen ner till Skåne?! Hur ska jag reda ut detta? Vart ska jag flytta in någonstans i maj? Maj, det är typ snart! Hur tänkte jag nu egentligen, säga upp lägenhet innan jag hittat nytt boende, var det så smart Evalill?! Hur ska det gå, hur ska det bli…

Ja det har varit turbulens i mig dessa veckor, men jag tycker att det är ganska förståeligt. Det är väldigt mycket på en gång, jag kastas fram och tillbaka, upp och ner.

Ena stunden bubblar det i hela kroppen av något jag inte är så van att känna inför framtiden. Jag känner förväntan och nyfikenhet, en stark längtan efter det nya, att få se och ta del av hur det kommer att bli. Jag känner mig så innerligt tacksam för denna möjlighet, för A som tror på mig och hjälper mig våga.

I nästa stund rullar en våg av rädsla in, en stress inför flytten och hur jag ska hinna lösa allting. Jag tränar allt jag förmår på tilliten att allt kommer ordna sig till det bästa. Det här var ju meningen, det här var anledningen till att jag blev av med jobbet på Kanevad. Jag kan se det så tydligt nu, jag kan se vilken gåva det var. Annars hade jag troligtvis inte ens kommit på tanken att söka det här jobbet och göra denna nödvändiga förändring.

Det finns något större, det finns något som ser till att allt blir som det ska och jag ska bara ha tillit och följa med. Hålla mig öppen, ta de initiativ som kommer till mig att jag ska ta. Jag vet inte när, men jag vet att mitt boende kommer att dyka upp i min väg. Bara andas min vän. Allt är väl.

Påfågelöga

Jag och Bolt blev kvar i Eslöv hos fina J även denna gång. Jag ville rekognosera lite så i måndags åkte vi på en dagsutflykt. Vi åkte till Vejbystrand och tittade på mitt nya jobb, Sommarsol. Det är ännu en byggarbetsplats, men det gick att se hur fint det kommer bli. Läget där går ju inte att klaga på direkt, vilket paradis för de äldre att få tillbringa sina dagar där. Och tänk att jag kommer få tillbringa mina arbetsdagar där, det känns ännu helt overkligt. Jag förstår ännu inte allt som händer…

Vi gick från Sommarsol ner till havet, ja ni förstår hur fint det ligger. Ganska folktomt denna dag så tro det eller ej men jag skrek lite till, jag behöver ta alla tillfällen som ges för att träna på att våga ge kraft åt min röst. Själv hade jag inte vågat, men tillsammans med J gick det. Längst där ute bjöd vi världen på ett vårskrik! Och jag kände mig så där löjligt stolt efteråt. Som ett barn. Jag kan, jag kan!

Hörde du Påfågelöga, jag kunde! Och nej, jag höll inte tillbaka! Jag måste skriva till Samya och berätta! Jag måste ringa min samtalskontakt hemma i Linköping och berätta att det äntligen har lossnat! Det är ett antal år sedan det kom på tal första gången, att jag behöver lätta på trycket, behöver våga använda min röst, våga höras, ge utlopp för all den frustration jag bär på. Men jag har inte klarat av det. Nu kan jag. Jag är så duktig!

Det är Mirakel som sker i mitt liv!

Vi fortsatte vår dag med att åka runt där omkring för att titta på olika områden där jag skickat in intresseanmälan på lägenheter. Ängelholm, Hjärnarp, Östra och Västra Karup, Båstad. Vilket landskap vi körde igenom! Det var så vackert att det gjorde ont. Och jag satt och tänkte, jag ska bo här någonstans. Vart jag än hamnar så kommer jag ha detta i min närhet. Det kommer bli bra, jag kommer trivas, jag vet det. Och jag längtar till dagen då allt har fallit på plats. Då alla bestyr i Linköping är avklarade, då jag flyttat in i mitt i eget och kommit in i mitt nya jobb. Börjat skriva ett nytt kapitel.

Jag är så fylld av kärlek och tacksamhet. För allt som öppnas upp för mig, för all hjälp jag får ifrån andra som gör detta möjligt. För mig själv och för att jag värderar mig själv högre än jag klarat av tidigare. Ibland blir det så överväldigande att det blir jobbigt, vet inte vart jag ska göra av allt det jag känner. Jag får kanske börja göra lite mer glädjetjut ifrån mig också!

Nu när jag kan!

Tack Livet för allt det magiska som sker!