Hyposyntesutbildning
Hemma bland alla flyttkartonger igen efter en helg i Blentarp. Det var skönt att komma ifrån det här några dagar, både röran och den inre stressen att få allt klart. Som jag längtar tills allt med flytten är över!
Helgen var givande som vanligt. Både jobbig och underbar, som vanligt. Det har tagit sin tid, men jag börjar nu kunna acceptera att jag är där jag är när det kommer till Hyposyntesen. Sänker kraven på mig själv och med det släpper den värsta kampen. Knasigt att det skulle ta typ hela utbildningen att nå dit, men bättre sent än aldrig som man säger.
Nästa gång vi ses i maj, är redan sista helgen i utbildningen. Usch, jag får verkligen en klump i magen av att tänka på det… Vill inte!! Vill inte säga hej då och avsluta våra regelbundna träffar som har betytt så otroligt mycket för mig. Det här med avslut alltså, så jobbigt!
Jag vet att jag inte kommer vara klar hyposyntesterapeut då, men jag vet att jag får mer tid om jag vill. Och jag vet att jag vill fortsätta ta mina steg och se hur långt jag kommer. Det finns någon som hela tiden har trott på mig och på att jag kommer ta mig i mål, hon står fast vid det även fast jag inte riktigt kan se hur jag ska ta mig dit…
Det lätta och det svåra
Något som landat mer i mig denna helg är att det som jag har lätt för, är minst lika viktigt som det jag har svårt för. Att läsa mallarna på ett lugnt och meditativt sätt kom ganska naturligt för mig, inget som jag direkt har behövt öva på. Jag har tänkt att jag ”bara” har läsandet, men jag ska inte förminska ner det för det är faktiskt inte så bara. Det är en stor del i Hyposyntesen och inte något som kommer lika lätt för alla.
Där det tar stop för mig är vid samtalet, coachandet, ställa frågor, ta mig vidare när klienten inte följer mallen. Det kommer verkligen inte naturligt för mig för jag har aldrig varit så delaktig i samtal, jag är den som lyssnar och svarar lite kort om jag får en direkt fråga. Jag blir helt blank, hittar ingenting att säga, och så kommer ångesten.
Så innan jag kommer klara av att ha övningsklienter behöver jag öva på att bara samtala med andra människor. Träna på att vara nyfiken, försöka tänka på att ställa öppna frågor, vara mer delaktig. Tills det inte känns lika ansträngt och läskigt, då kan jag kanske gå vidare. Och nu har jag äntligen accepterat att det är så, att jag inte kan tvinga mig själv till något jag inte är redo för, jag ska sluta jämföra mig med de andra och fortsätta ta mina steg därifrån jag befinner mig. Det känns så mycket lugnare i mig nu när jag landat i det och gjort upp en liten plan för stegen framåt, vad jag kan göra som känns ok för mig just nu. Det är där jag väljer att ha mitt fokus.
Om det är meningen att jag ska bli diplomerad så blir det så längre fram. Om inte så har ju utbildningen gett mig så otroligt mycket ändå så det finns ingenting att ångra, den har förändrar mitt liv totalt på alla plan och jag kan bara vara så på djupet tacksam!
Flyttstress
Nu har jag dock svårt att fokusera på Hyposyntesarbetet, jag har svårt att fokusera på någonting annat än denna flytt som närmar sig med stormsteg.
Det börjar bli lite jobbigt här hemma nu, jag tror rädslan börjar komma ikapp. Rädslan för att lämna tryggheten, flytta till ett helt nytt ställe och till en helt ny vardag. Men trots det så är jag på något sätt väldigt trygg i mitt beslut, det känns fortfarande lika rätt även om det känns väldigt läskigt. Jag blir rädd lite titt som tätt, men samtidigt längtar jag och ser fram emot det nya.
Jag vet att jag behöver göra det här och jag vet att det kommer göra mig starkare och säkrare i mig själv. Jag försöker andas och vila i det.
