En lugn fin stund vid havet igår. Ensamma vid hundbadet så en lycklig Bolt fick vara lös. En vacker solnedgång. Ro att andas.

En välbehövlig återhämtning för att ladda om.

Det har varit tyst här för det har varit ganska tuffa tre veckor. Allt blev lite för mycket. Likt en gummisnuddseffekt slungades jag tillbaka till en plats där egot överröstar allting annat. All osäkerhet i allt det nya drog ner mig ett välbekant ångestmörker. Plötsligt var rädsla återigen den dominerande känslan och jag har inte kunnat se hur jag ska klara av utmaningen jag befinner mig i.

Det är tufft, men samtidigt kanske inte så konstigt att det blir bakslag och att allt känns en smula övermäktigt. Det har hänt så mycket i mitt liv under ganska kort tid och detta jobb är en sådan kontrast mot hur jag haft det under sju år på Kanevad. En liten verkstad där jag haft en kollega, och damerna som jobbade i butiken. Jag har suttit där i min lilla bubbla med hörselskydden på mig, avskärmad från andra människor och fokus på träbitar.

Det kändes helt rätt när detta jobb dök upp, kändes rätt att börja jobba med människor igen. Men som sagt, det blev nog lite mycket på en gång…

Som tur är har jag en chef som tror mer på mig än jag själv gör just nu, som inte uttrycker några tvivel på att jag kommer klara det. Som ber mig sänka de höga kraven jag har på mig själv och ge mig tid att landa. Det får mig att våga tänka ett steg till.

Så de senaste dagarna har jag tränat på att inte dras med i allt det där som jag är mest van att vara i. Tränar på att bara notera när de tankarna och känslorna kommer och påminna mig om att det inte är Jag. Det finns ingen sanning i något av det som utstrålar ifrån rädslan.

Egot vill bara att allt ska vara som vanligt, och jag har ett väldigt vältränat ego så ännu upplever jag kraften därifrån väldigt stark, som att jag inte rår på den. Men jag vet en sak. Jag är så mycket mer än egot vill få mig att tro! Bevisen har jag om jag bara vänder mig om och tittar på alla steg jag tagit.

Jag greppar tag i det och fortsätter framåt. För någonstans bakom all rädsla som blossat upp känner jag fortfarande att jag vill det här. Och jag kan inte veta hur det blir om jag inte tar några steg till. Kan inte ge upp innan jag ens börjat. Ska inte jämföra mig med någon annan än mig själv.

Imorgon är det måndag igen, och jag ska åka till jobbet, möta människor och göra mitt bästa!

Livet är magiskt!