Mörkret

Ja herregud så utmanande livet kan upplevas. Som i en dimma har jag gått och undrat hur jag ska orka en dag till. För mycket jobbigheter från alla håll på en och samma gång fick mig på fall. Igen. Fick mig att helt tappa tron på mig själv och på livet, glömma allt det jag egentligen vet. 

Ett mörker som gör ont. En kamp. En rädsla i att inte se en väg ut. Hur jag än gör så faller jag. Ett välbekant mörker jag bara vill bort ifrån, samtidigt något konstigt tryggt i det välbekanta.

Starka känslan av att inte orka. Som att all energi är förbrukad. Och lite så är det kanske också, jag har inte kommit så långt än att jag laddat det där extra batteriet med energi att ta till när det blir mer än vanligt i vardagen. Det känns som att jag hela tiden ligger på gränsen, mina utmattningssymptom är där i bakgrunden och sveper in i mellan åt. När det blir för mycket tar de över helt och jag kan inte tvinga min kropp till mer än det absolut nödvändigaste. Och när jag hamnar där blir mitt sinne väldigt lätt mörkt och destruktivt, hela livet med alla dess utmaningar och ”problem” känns ohanterbart. Jag vill bara fly undan allting. Vill att någon ska rädda mig för jag känner mig helt förlorad. Numer så medveten om vad som händer, ändå så oförmögen att ta mig där ifrån när tröttheten bedövar mig. 

Förändring

Men så sakta sakta, knappt märkbart förändras det. När kroppen fått ligga bortdomnad ett tag. Det är inte idag som det var för en vecka sedan. Första dagarna låg jag däckad både fysiskt och mentalt. Migrän, frossa, yrsel, misslyckande, sorg, oro, uppgivenhet, ångest… I början på denna vecka kunde jag börja ta några ministeg och göra något litet för att hjälpa mig åt rätt håll. På något sätt göra ett val att jag faktiskt inte vill stanna i mörkret. Att jag mår som jag gör och energin ligger på minus är en sak, det behöver jag acceptera. Men att vara i de mörka tankarna där jag slår på mig själv och känner mig totalt misslyckad för att det blivit så här igen är något annat, det är där jag behöver göra ett aktivt val. 

Jag är inte mina tankar, jag är inte mina känslor. Rädslan och mörkret är inte min sanning även om det ibland känns väldigt övertygande. Behöver påminna mig om att det är i Ljuset jag vill vara.

Life Holds Me

Jag hittade en låt på Spotify i början på veckan, eller låten hittade mig som sänd av änglarna. Den har gått på repeat sedan dess. Om och om och om igen, som ett mantra. Börjar känna mig beroende av den, måste ha den på så fort jag har chansen.

Every word I say, light moves trough.

Every breath I take, light moves trough.

Every day I wake, light holds me.

Love holds me.

Life holds me.

Jag fick även ord jag behövde i senaste lektionen i utbildningen. I min utmattning var det inte mycket som fastnade, men en mening stannade kvar hos mig.

”Ljuset finns inom dig, mörkret kan dölja det men aldrig släcka det!”

Ett val. Toner och ord att hålla i. Om och om igen och någonting når till slut fram. En strimma ljus.  En känsla av sanningen. Svagt börjar jag känna ett litet hopp, en tro på att jag tar mig igenom även detta. En dag kommer jag kunna se gåvan i hur det blivit, se vad det ledde fram till. Nu får jag träna på att acceptera det som är och att i det vara snäll mot mig själv. Tillåta mig känna det jag känner men också veta att det kommer passera, allt har sin tid. Veta att jag alltid gör mitt bästa och det är gott nog, oberoende av vad andra tycker och tänker. Allt är ok. Allt är ok. Andas.

Tillit

Det är en tung tid i trötthet och sorg och jag får ta en liten stund i taget. Jag lyckades på något sätt ta mig till jobbet i onsdags efter en veckas sjukskrivning, jag ska ta mig igenom nästa vecka också, jag ska klara av den långa bilkörningen till Oskarshamn och ta mig till Gotland, jag ska ta mig igenom en begravning, jag ska kanske däcka lite igen när vardagens måsten inte flåsar mig i nacken, förhoppningsvis orka fira lite jul även om den inte kommer bli som jag önskade mig, förhoppningsvis få tid att bara vara och landa i sådant jag behöver känna in vad jag i själen vill och behöver. Sen är vi inne i ett nytt år och ingen vet vad som väntar…

Famlar efter tilliten och håller fast vid det som tagit sig igenom dimman.

Ljuset finns där, alltid.

Jag är buren, alltid.

❤️