Sinnesrobönen
Mitt förra inlägg fick mig att tänka på Sinnesrobönen. Den är så bra, jag är dock inte alltid lika bra på att följa den… Men det är precis den jag tränar på nu.
Acceptera det jag inte kan förändra
Acceptera. Inte kämpa emot, inte älta. Inte placera mig själv i onödigt lidande för att jag vill att det ska vara annorlunda. Jag kan inte förändra det som varit, saker som redan har hänt. Kan inte redigera min historia, att jag står där jag står idag. Jag kan inte förändra någon annan än mig själv. Jag kan inte förändra livets gång, att vår tid på jorden i just denna kropp har ett slut. Acceptera.
Mod att förändra det jag kan
Jag kan inte kontrollera allt som sker, hur jag känner och reagerar. Men jag kan påverka och förändra hur jag förhåller mig till det. Om jag tillåter mig vara i det som är utan att döma och värdera, eller om jag drar på mig offerkoftan och tycker att hela livet är emot mig. Jag kan förändra om jag accepterar eller om jag vägrar acceptera. Jag kan förändra hur jag ser på mig själv och på mitt liv. Jag kan förändra min situation och min framtid i de val jag gör just nu. Vara modig och tro på att allt är möjligt.
Förstånd att inse skillnaden
Ja käre Gud och Universum, öppna mina ögon när jag inte kan se det självklara. Hjälp mig se att den enda som begränsar mig är jag själv!
❤️
Innan livet är förbi
Någon mer än jag som tittade på ”Så mycket bättre” i lördags? Någon mer än jag som blev djupt berörd av underbara Marie? Hennes delningar kring lillasyster Josan fick tårarna att rinna, hennes tolkning ”Anropar himlen” likaså. Jag blev också tagen av Marie och Josefins låt ”Innan livet är förbi” som Andreas Mattson tolkade, så fin och stark. Den har jag fortsatt lyssna på, både hans tolkning och på Systrarna Sisters, och den innehåller ett par så otroligt vackra rader. Bland det vackraste jag hört.
”Fjärilens dans, se den svävar fram så fri. Så vill jag va, innan livet är förbi.”
Orden svävar rakt in i hjärtat och fladdrar runt som små kärleksfulla fria fjärilar. Som att de vore skrivna till mig. Fjärilen som gått från att vara något vackert jag försökte fånga med kameran till att bli så mycket mer, fått en så djup mening och symboliserar så mycket för mig. Jag bara älskar fjärilar!
Det finns en rad till som landar i mig. Inte lika lätt och fri, men det kunde ha varit mina ordval.
”Varför är kampen ständigt hos mig, varför gråten inuti?”
Ja säg varför känns livet så ofta som en kamp? Varför finns det där mörka tunga kvar i mig trots alla fantastiska framsteg jag gör, trots all kärlek jag upplever? Någon slags sorg som gör lite ont, något som tar min energi.
Det finns någonting kvar som jag inte kunnat släppa taget kring, någonting som jag kanske inte helt har kunnat acceptera, någonting som ännu har varit för svårt för mig att möta helt öppen. Någonting håller mig tillbaka, tillåter spärrar och begränsningar att stanna kvar. Jag kan önska att det vore annorlunda, kan ännu fastna i att inte vilja vara i det som är, att jag inte vill vara som jag är. Frustration i situationer där jag inte klarar så mycket som jag vill. I det behöver jag se på Sinnesrobönen och ännu en gång träna på acceptansen. Släppa kampen. Jag gör så gott jag kan och det är alltid gott nog.
Jag tränar. Och jag lyssnar till de vackraste raderna jag hört, tackar i mitt sinne Marie och Josefin för en tung, stark och vacker låt med ord som berör!
”Se fjärilens dans, se hur den svävar fram så fri. Så vill jag va, innan Livet är förbi!”
❤️