Ett nytt kapitel

Idag firar jag ett år som skåning! Ett år, känns som mer, känns som mindre. Ibland känns det som jag typ alltid har bott här. Ibland känns det som tiden gått i en ilande fart så jag inte hunnit med, jag har inte hunnit göra allt det jag innan tänkte. Ja tiden är en märklig upplevelse…

Men hur som helst, ett år har gått enligt kalendern. 3maj för ett år sen rullade karavanen från Linköping till Östra Karup. Brorsan först med skåpbil och släpvagn, följt av pappa med husbil och släpvagn, och sist men inte minst jag och Bolt tätt efter i fullpackad bil. Ett nytt kapitel i mitt liv tog sin början.

Förändring

Det väcker känslor i mig denna dag, svårt att reda ut i dem. 

Jag sitter med ordet förändring. Den nödvändiga förändringen som kan kännas så skrämmande innan och precis i stunden, men som öppnar upp till det nya där fantastiska saker kan hända. Sådant som inte vore möjligt om vi stannade kvar. 

Jag vantrivdes inte i Linköping och hade absolut kunnat skapa mig en bättre tillvaro där också efter åren i mörker, jag hade redan börjat göra det då mitt mående förbättrades. Men samtidigt hade jag känslan av att sitta fast, jag höll så hårt i tryggheten och hade svårt att ta de steg jag längtade efter att ta. Jag behövde verkligen bryta det gamla, bara kasta mig rakt ut i det okända och på något sätt få en nystart på en helt ny plats.

Få bevisa för mig själv att jag vågar och kan!

Det var skrämmande men samtidigt så otroligt skönt. Det bästa jag kunde göra och jag tackar ofta mig själv för modet som förde mig hit. Hit till den vackra Bjärehalvön. Hit till min lägenhet som jag verkligen känner är mitt hem, där mina möbler och mitt skapande fick en så självklar plats. 

Här där jag lärt känna och fått fin kontakt med två av mina grannar på andra sidan vägen. Jag bodde 11år i samma lägenhet i Linköping, det hände inte en enda gång att jag umgicks med någon av mina närmaste grannar. Det känns som en lyx att ha vänner så nära, en kan jag till och med vinka till genom fönstret om jag skulle vilja :). Vänner som dessutom också ställer upp som hundvakt så att jag alldeles nyligen kunde börja sjunga i kör igen. Det har jag saknat och jag längtar till måndagkvällar och körövning. Kan kanske inte säga att jag lärt att känna någon där än, det blir ju inte så mycket tid att prata när man sjunger och det kommer nog ta ett tag bara att lära mig alla namnen.. men jag kände mig varmt välkommen från första stund och fylld av tacksamhet. 

Här i Skåne har jag fina vänner som jag lärt känna genom mina utbildningar. Några som kommit mig väldigt nära, som jag känner sådan trygghet med. Nya vänner som jag inte trodde jag kunde få i vuxen ålder, jag som har så svårt för relationer och att skapa nya kontakter…. Ja det har varit sanningen jag levt i så länge, men nu vet jag att det inte är sant. Det är aldrig för sent för förändring. Det är aldrig för sent att släppa taget om allt det som begränsar oss, gamla sanningar och identiteter. 

Jag kan vara blyg och fåordig och lite ensamvarg, men med rätt människor kan jag också vara öppen och social och verkligen uppskatta gemenskapen och närheten till andra. Jag är faktiskt inte bara det ena eller det andra, jag är allt och har alltid tillgång till alla resurser inom mig.

Här i Skåne har jag närmare till Love it, till Jai och Samya, utan dem hade inte min resa tagit mig hit. Det är inte jättenära, jag hade nog önskat att jag bodde närmare, men det är inte heller längre än att jag orkat köra dit ett par gånger när jag behövt extra hjälp i allt som sker. Jag behöver inte längre åka tåg och buss flera timmar för att ta mig dit när det är dags för utbildningshelg. Jag känner mig friare i min tillvaro på så många sätt.

Ja när jag tänker på flytten och förändringen känner jag Kärlek och Tacksamhet.

Allt har en mening

Sen blev inte allt som jag tänkte och förra året blev väldigt tufft, då jag kämpade med jobbet, mitt mående och min ork som sinade allt mer. Men jag har återhämtat mig från det och ser att allt har en mening, jag ser vad det gav mig. Jag är tacksam för det jobbet som ledde mig hit. Det känns kanske inte direkt roligt att vara arbetssökande, men även där väljer jag att fokusera på vad just den situationen faktiskt har öppnat upp till. Återhämtning för det första. Jag har krav på mig nu också som ibland känns stressande, men det tar ändå inte alls så mycket energi som jobbet gjorde. Ibland känner jag en stress och oro inför den ovissa framtiden, rädslan för att inte få allting att gå runt. Men jag känner mig till stor del förvånansvärt lugn i det.

Den extra tiden, energin och inspirationen har öppnat upp till att jag äntligen tagit mig vidare i mina utbildningar. Jag har orkat och klarat av att ta stora steg mot min längtan att få diplom och att bli terapeut. För det krävs en hel del att ta sig an de utmaningarna som det ännu innebär för mig, och jag är så otroligt tacksam för resan och framstegen jag gör. Stolt.

Och jag har nu vågat nästa modiga steg, att dela min önskan om fler övningsklienter. Så nu vågar jag visa den här också!

Naturens påminnelse

Så, allt har sin mening och jag tränar på att vila i tilliten att rätt jobb dyker upp när tiden är inne. När jag är redo. Under tiden fokuserar jag på allt det som är just nu.

Vårens knoppar som visar sig ute i vår vackra natur just nu, påminner mig om just detta. Den nödvändiga förändringen. Att följa med och inte kämpa emot. Tillit.

Allt är och blir som det ska