Allt är som det ska

Det finns någon mening med allt, det ena leder till det andra och att det finns en plan osynlig för ögat är jag helt övertygad om. Och ibland behöver det bli jobbigt ett stund för att vi ska ta oss dit vi ska. 

Jag satt på ett möte innan jul som triggade igång min ofrivilliga tystnad till max, spärrarna slog till och jag kunde inte svara på alla frågor som fortsatte komma i en strid ström. Jag har kommit så otroligt långt och jobbat bort mycket av min problematik, men borta är den inte. Den allt för välbekanta inre stressen och ångesten svepte in och då går det inte riktigt att tänka så jag hittar ingen väg ut, jag vill bara att frågorna ska sluta komma emot mig så jag kan få andas. Jag slår inte längre på mig själv när det blir så här, jag vet vad jag har med mig och jag vet att jag gör mitt bästa. Men likväl är frustrationen där, över att inte kunna uttrycka mig, över att bli missförstådd ännu en gång. 

Men nu kan jag känna att det ändå ledde fram till något bra. Då det var en kontakt som skulle fortsätta kände jag att jag behövde förmedla hur det ibland kan vara för mig och behövde hitta en sida med bra info att länka till. Jag kom in på en sida som klingade an i mig. Tack vare den jobbiga frustrerande stunden med missförstånd hittade jag föreningen ”Tala om tystnad” som jag nu blivit medlem i. Deras arbete med att sprida kunskap och synliggöra Selektiv mutism, vara en röst för dem som inte alltid kan göra sin röst hörd, känns så otroligt viktigt och berör mig såklart lite extra. 

Förståelse

Jag var runt 25 när jag för första gången läste om Selektiv mutism och förstod att jag faktiskt inte är ensam, det finns fler som kan uppleva det fysiskt omöjligt att öppna munnen och prata. Det skulle ta ytterligare några år innan jag verkligen förstod hur mycket den ångestproblematiken faktiskt har påverkat/påverkar mig. Eller kanske framförallt hur mycket okunskapen, både min egen och andras, har påverkat mig både som barn och som vuxen. 

Kraven som ställdes på mig i skolan och som jag aldrig kunde leva upp till skapade en falsk sanning hos mig som etsade sig fast. Jag fick genom hela skoltiden höra att jag måste ta mer plats på lektionerna, delta i gruppdiskussioner, räcka upp handen, svara på frågor, delta i högläsning, redovisa för klassen…. ja att jag MÅSTE PRATA i alla lägen. Jag vet att ingen menade att göra mig illa, det var ingen som hade kunskap kring ångestdiagnosen Selektiv mutism och förstod att det fanns situationer då jag inte kunde prata. Men det som förmedlades till en liten flicka var att hon inte duger som hon är. Att hon måste ändra på sig för att passa in i deras mall, för att vara lika bra som alla andra. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte ändra på mig och började rikta det mot mig själv. En känsla av misslyckande, av att vara sämre, att det måste vara något fel på mig som inte kan göra som de säger. Skammen började krypa sig närmare. Stressen i min kropp ökade.

Inte bara Blyg

Ja mitt liv hade nog varit helt annorlunda om någon i min närhet hade haft kunskap och förstått kampen jag satt med. Om någon hade kunnat förklara så att jag själv förstod, för det är förvirrande att som barn uppleva dessa situationer där man inte kan prata utan att förstå varför det blir så. Jag kunde aldrig ge uttryck för det jag inte förstod. Jag sågs som blyg, mer än en gång kan jag minnas att jag fått höra att blygheten kommer gå över. Varje gång har något skavt i mig, något i mig har önskat uttrycka att det inte bara handlar om det. Men i min vilsenhet och okunskap har jag inte vetat vad det handlat om, så jag har förblivit tyst och vilsen. Visst finns det en blyghet där också, men att leva med ofrivillig tystnad är något annat. Det är en ångestproblematik som tar extremt mycket energi av en och som man behöver hjälp med som barn för att den inte ska förvärras och följa med upp i vuxen ålder. Jag fick ingen hjälp och den blev värre och jag har ännu som 37-åring med mig den i mitt vardagliga liv. Den tar ännu energi och med alla de insikter jag fått kan jag ana hur stor del den har i min utmattning, i mina svårigheter att ta mig tillbaka till 100%.

Det är svårt att helt förstå själv, ännu svårare att förklara för någon annan. Vad är det som gör att tröttheten förblir så närvarande i min kropp? Jag tror det får bli ett eget blogginlägg 🙂

Gåvor från lidandet

Jag har gått igenom mycket sorg i alla processer som passerat längs vägen, över allt lidande som kanske hade kunnat undvikits. Jag har för mitt inre mött en liten Evalill och känt så starkt för henne, känt hennes kamp och gråtit hennes tårar. En annan sorg när jag sett hur hård jag varit mot henne, hur jag slagit på mig själv för att jag inte bara kan öppna munnen och prata. Hur jag tryckt ner mig själv och känt skammen alla gånger jag även som vuxen har behövt någon med mig som kunnat föra min talan. Det har krävts några förlåtelseprocesser för att försonas med det jag utsatt mig själv för. Om jag är helt klar där vet jag inte, det är många gånger jag tror mig vara klar för att plötsligt inse att jag inte alls är det… Jag vet iaf att jag har en betydligt snällare ton mot mig själv idag.

Visst har jag kunnat önska att någon hade sett och förstått en liten flickas ångest, så att hon hade kunnat få rätt hjälp för att bli fri ifrån den. Men längs min andliga resa och personliga utveckling så har jag någonstans landat i vetskapen att det finns en mening med att mitt liv varit precis så som det varit. 

Det kan födas mycket ur lidandet och jag kan se vad det har gett mig, vad jag har fått med mig som jag kan använda mig av. Jag kan se sådant som jag ju faktiskt inte skulle vilja vara utan. Men kan jag bidra till att någon annan slipper det lidandet så vill jag göra det. Och kanske är det just det som är en del i allting, som ingår i mitt syfte på jorden, att på de sätt jag kan sprida kunskapen och synliggöra denna diagnos som lätt förblir osynlig. Dela min historia och min resa mot ett liv i frihet. Kanske till och med längre fram hjälpa andra som fastnat i samma kamp som jag, med mina egna erfarenheter och alla fantastiska verktyg jag fått med mig genom utbildningar kan jag ha möjlighet att hjälpa någon annan till ett friare liv.

Diagnos eller inte…

Jag kan känna mig kluven kring detta med diagnoser, det placerar så lätt människor i olika fack. Du är på det sättet, då får du den diagnosen. Du är på det sättet, ok du får den här diagnosen. Ditt liv fungerar inte, ok det måste vara någon diagnos i grunden låt oss ta reda på vilken. Och så blir man låst och begränsad där istället. Man ser bara ”symtomen” och inte personen man har framför sig. Det kan vara så lätt att fastna i att det alltid måste förbli så som det är, att man identifierar sig med sin diagnos och alla svårigheter som det står att man har, istället för att se att allt fortfarande kan vara möjligt med rätt förutsättningar. 

I den bästa av världar skulle alla dessa diagnoser inte behövas, där skulle vi se varandra för dem vi Är, acceptera allas olikheter. Vi skulle kunna anpassa stödinsatser utan att sätta diagnosstämplar i pannan på var och varannan människa, genom att utgå från varje enskild individ. Se alla styrkor, se alla områden som behöver förstärkas, se vart det behövs extra stöd. Ja verkligen se och möta varje person där hon eller han befinner sig. För en diagnos säger egentligen inte så mycket alls, två personer med samma diagnos kan vara helt olika varandra, ha helt olika personligheter, ha helt olika behov av stöd. Det är bara, ganska tomma, ord på ett papper. Men så som samhället ser ut så kan de ännu behövas, för att få den hjälp man behöver, för att få förståelse. Det har behövts i min vardag. Det får vara så så länge det behöver vara så.

Tala om Tystnad

Jaha, detta blev långt som vanligt. Flödet och allt som vill fram drar mig med sig…. Jag ville ju lyfta fram denna förening jag blivit medlem i, ”Tala om tystnad”. Lyfta fram att de finns och att det finns olika sätt att bidra till deras viktiga arbete. Man kan som jag bli medlem. Man jag ge ett ekonomiskt bidrag utan att bli medlem. Man kan dela mitt blogginlägg eller på andra sätt bara förmedla att de finns, synliggöra Selektiv mutism. Man kan gå in på deras hemsida – www.selektivmutism.se – och läsa, öka sin egen kunskap kring diagnosen så man lättare kan se den och veta hur man på bästa sätt bemöter den personen. Allt är lika viktigt!

Dikt

Vill avsluta med att länka till ett äldre inlägg, en text jag skrev en av alla gånger när insikter landat i kroppen. Den passar så bra in här.

-> ❤️ Fri att vara den jag är ❤️