Mitt andra hem

Efter en arbetsvecka på Love it blev det en helg där också, en kurs i Attraktionslagen på riktigt. Fantastiska Tindra, det var så fint att få se henne från ett nytt håll. Få höra mer av den resa hon gjort och en del av all den kunskap hon bär på. Det var annorlunda att ha de två som brukar vara mina lärare bredvid mig på första parkett där vi satt. Förstärker det som de brukar säga, att vi alla är lärare och elever. Vi har alltid något att ge till andra, vi har alltid något att lära eller något vi behöver bli påminda om. Vi behöver varandra och skapar stunden tillsammans.

Ja så fina och givande dagar. Många välbehövliga påminnelser, stunder att landa in i mig själv och i mitt ljus. Stunder som varit lite mer utmanande, men så där lagom utmanande. Jag har stretchat mig själv utan att det blivit för jobbigt. Jag är nöjd över att jag vågat säga någonting, jag är nöjd över att våga möta och vara med nya människor och inte välja den enklaste vägen. Jag kunde ha grabbat tag i Samya och tvingat henne vara med mig i övningarna, och tro mig en del ville väldigt gärna göra det och det visste hon också, men istället valde jag att vara med någon av de 12 personerna jag inte kände. För mig en seger!

Steg i blindo

Förutom att lyssna till Tindra gjorde vi bland annat en tillitsövning, utomhus två och två, den ena skulle blunda och den andra skulle leda. Jag har gjort den en gång tidigare under hyposyntesutbildningen men den här upplevelsen blev lite annorlunda. För det första var det med en person som var helt ny för mig, så bara att jag kunde känna trygghet och tillit till honom och till situationen visar på alla framsteg jag gjort senaste åren. Att blunda och röra sig framåt när allt är svart kändes i början väldigt osäkert och trevande och med en svajande balans. Men man vänjer sig, det är ganska skönt att bara släppa kontrollen och lämna över till den som guidar. Efter en stund släppte han mig helt och jag fick gå för mig själv, men jag hade en väldigt trygg och coachande röst bredvid mig så plötsligt gick jag där i typ vanlig promenadtakt. 

Det var häftigt och det är en tydlig bild jag tar med mig in i vardagen. Jag som har en tendens att tappa tilliten till livet och universum, när jag inte kan se vägen framåt, när jag inte känner att jag har kontroll och förstår hur saker och ting ska lösa sig. Tillvaron blir då väldigt hackig och trevande och osäker, som i början av övningen innan tilliten hade landat i kropp och sinne.

När jag ser mig själv gå med fullständig tillit till att jag är trygg i varje steg jag tar fast jag ingenting ser, tillit till att jag blir guidad åt rätt håll, tänker jag att det kan vara på precis samma sätt i livet. Jag kan vara precis lika trygg och ha lika mycket tillit i mitt liv även om jag inte ser vägen framför mig, även om jag inte kan se hur allt ska lösa sig.

Och den här tydliga rösten som jag hade bredvid mig i övningen, den har jag även den i livet. Om jag bara stillar min oro, stannar upp och lyssnar, så är jag alltid vägledd. Om jag lyssnar på vad min intuition säger mig, om jag lyssnar och tar in allt det Universum sänder till mig på olika sätt, ja då vet jag precis åt vilket håll jag ska ta nästa steg. Jag behöver inte se hela vägen, jag kan inte se hela vägen för det är inte meningen, men jag kan vara trygg i att jag går dit jag ska och att jag klarar allt jag möter på min osedda väg. Jag är aldrig ensam.

Så tacksam för den övningen, för den tydliga inre bilden jag fick med mig som jag kan ta fram när jag tvivlar. Tacksam för att Universum parade ihop mig med den personen jag fick gå med. Att han släppte mig och fick mig att inte bara känna tilliten till honom utan också hitta tilliten till mig själv, att jag faktiskt fixar att gå på fast jag inte kan se vart jag sätter fötterna. Starkt. Tack!

Våga ha Tillit

∼ till den osedda vägen ∼

∼ till universums guidande vägledning ∼

∼ till dig! ∼

❤️