De ofrivilligt tystas dag
Idag är det De ofrivilligt tystas dag. En dag jag delar med flera andra. Många som ännu kämpar i det tysta, men allt fler som blir förstådda och mötta där de är. Selektiv Mutism uppmärksammas allt mer och fler får den hjälp de behöver.
Min blogg är min röst. Genom min blogg kan jag prata obehindrat. När jag får sitta för mig själv och skriva finns ett flöde jag aldrig upplever i samtal med andra människor. Här behöver jag inte anstränga mig för att få fram det som vill sägas, här behöver jag inte snubbla på orden och fastna när meningarna inte kommer fram så som de är i mitt huvud, här behöver jag inte känna andras blickar och väntan på att jag ska säga något, här behöver jag aldrig upprepa mig för att jag pratar för tyst, här behöver jag inte vara rädd för att någon som inte känner mig ska tycka att jag är tråkigt för att jag inte säger så mycket i ett sällskap med flera andra, här finns ingen skam när tystnaden tar över. Här kan jag enkelt uttrycka det som vill sägas.
Det blir en frihetskänsla i att skriva och jag älskar den.
Men skulle jag bara vara här där jag är tryggast skulle det bli väldigt ensamt, jag vill och behöver vara med andra människor. Och det finns trots allt människor och situationer där jag mår bra, där jag kan känna att jag får vara som jag är, där jag blir förstådd och accepterad, där jag till stor del kan slappna av.
Selektiv Mutism
Jag har kommit långt på min väg men än finns denna ångestproblematik med mig i mitt vardagliga liv, tar av min energi. Alla situationer där jag vet att jag behöver prata skapar en inre stress som kanske inte alltid märks, en ångest som ibland tar mindre och ibland mera plats. En ångest som kräver mer eller mindre ansträngning att ta mig förbi för att klara av att göra det jag behöver göra. Det är inte längre så ofta som spärren slår till helt, men det finns situationer det fortfarande kan hända. Och frustrationen i att känna mig låst i min kropp kan ännu upplevas lika stark. Jag upplever ännu skammen när andra väntar på ord som inte kommer. Fast jag idag egentligen vet och känner att jag är ok precis som jag är, glömmer jag ibland bort det i stunden och tappar bort mig i den gamla sörjan av jämförande och självförakt.
Sanningen
Tack och lov hittar jag numera tillbaka så mycket snabbare, tillbaka till det jag vet är sant.
Det är inget fel på mig!
Jag är varken bättre eller sämre än någon annan. Jag duger precis som jag är, precis som alla andra gör. Jag är lika viktig och värdefull och får vara här på jorden som jag är och ta allt i min egen takt. Jag skulle ju aldrig någonsin trycka ner någon annan med samma problematik, där skulle jag göra allt jag kan för att lyfta upp, så varför är jag så hård och dömande mot mig själv?! Varför skulle just jag vara dålig och så mycket sämre än alla andra för att mina ord fastnar, eller för att jag kan känna ångest inför små enkla vardagssituationer? Nej, det är faktiskt inte sant. Jag är perfekt i allt som är. Perfekt i min operfekthet.
Jag har min unika väg att gå, och på den vägen får jag uppleva hur det kan vara att leva med SM.
Som jag har önskat mig kunna radera alla ångestspärrar, önskat mig kunna prata fritt från hjärtat. Det finns ännu en längtan efter att få uppleva det, men jag är mer ödmjuk mot mig själv i mina processer för att nå dit. Mer accepterande, jag behöver få göra saker och ting därifrån jag befinner mig. Jag har blivit bättre på att vända mig om och se på allt jag gjort. Allt tar sin tid, mycket tar längre tid för mig än för många andra, men jag står verkligen inte stilla.
Jag har blivit bättre på att se vad det faktiskt har gett mig, gåvan i att inte alltid kunna prata. Det har bland annat gett plats åt min kreativa sida. För jag har haft ett stort behov av att få uttrycka det jag bär på, och då jag inte klarat av att prata och berätta om vad som händer på insidan har jag fått hitta andra sätt att visa vad som bor där, för att på något sätt få det ur mig och lätta på trycket. Och jag vet att det finns sådant som skapats som faktiskt har varit en hjälp för andra.
Jag kanske inte kan samtala fritt från hjärtat, men jag kan skapa fritt från hjärtat på flera olika sätt och det är en gåva att förvalta. Och i mitt skapande släpper blockeringar och jag får känna mig fri, det ger mig energi som hjälper mig framåt i det som ännu kan upplevas svårt och ansträngt.
Rätt väg
På min unika väg upplever jag också så otroligt mycket tacksamhet, för allt jag har i mitt liv. Och även om jag har mycket som processar i mig och har en sorg efter Bolt som ännu är väldigt påtaglig, lever jag i en vardag som fungerar och där jag mår bättre än jag har gjort innan. Jag kan ju faktiskt säga att jag på ett sätt är precis där jag länge önskat mig vara. Jag bor i ett eget litet hus på landet och det har känts som hemma från första stunden. Jag har ett jobb jag älskar. Jag är tacksam varje dag jag sätter mig i bilen för att åka till Love it, för att jag mår bra och inte behöver uppleva en ångest för att det är dags att bege mig till jobbet. Att vardagen fungerar så bra är så avgörande för att jag ska hålla.
Jag kan känna så tydligt att jag är på rätt väg, på alla plan i livet. Jag kan inte riktigt sätta ord på det, men kanske en känsla, en vetskap någonstans djupt där inom mig, att allt kommer falla på plats. Det kommer lossna. Jag kommer uppleva en större frihet som människan Evalill. Jag vet inte när, var, hur. Men jag vet att dagen kommer om jag fortsätter på den här vägen, ett steg i taget. Och när jag är i den här känslan, kan jag känna en nyfikenhet. En nyfikenhet att få se vad som väntar på mig.
~ Det vill bli bra ~
❤️