Avslutningshelg och Magiskt skifte
Det är med en mängd känslor jag sitter här hemma och reflekterar kring allt som hänt under denna fantastiska kurs som nu nått sitt slut –Soul Release. Fysiskt är jag ärligt talat ganska utslagen och behöver verkligen i stillhet landa in i allt, men där inne mår jag bra.
Mirakel. Ja det är magi som skett under dessa helger, under all tid som gått från första tillfället till sista. Jag hade det på känn, redan innan vi startat hade jag någonstans där inne känslan av att något skulle hända under denna kurs. Jag kunde inte få fatt i det, ta ner det i ord, visste inte vad-när-var-hur. Bara att jag var på väg in i något helt nytt.
Jag har upplevt tydliga förändringar under alla utbildningar jag har gått på Love it, jag kan vända mig om och se alla framsteg som har känts i hela min kropp, hur stolt jag varit när jag vågat fast jag varit så rädd, hur långt jag har kommit. Jag har ännu lite svårt att sätta ord på vad som gör att denna upplevelse skiljer sig åt. Kanske för att det inte bara handlar om modiga framsteg och avveckling av det gamla, det handlar inte bara om att jag vuxit och hittat hem i mig själv allt mer, att jag hittat en tryggare grund att stå på.
Det är något mer markant som hänt. Ett skifte som har skett i min kropp, så tydligt att jag omöjligt kan undgå att känna det. Som att jag inte står på samma utgångspunkt längre, jag har förflyttat mig till en plats där jag kan gå in i allt jag möter på ett nytt sätt. Ett nytt Jag.
Gummibandet drog extremt hårt en stund denna helg, och nu i efterhand är jag tacksam för det. För även om det var så jobbigt att jag var alldeles gråtfärdig, gjorde det mig medveten om hur starkt det här andra har blivit. Mitt beslut att inte ge efter, att jag verkligen är färdig med att gegga runt i gammal sörja! Jag vet att när det dragit så hårt tidigare, första Soul Releasehelgen t.ex, har jag inte haft styrkan att stå kvar utan har hejdlöst slungats tillbaka av all gammal rädsla som blivit en oskön trygghet. Men nu fann jag någonstans styrkan att stå kvar, modet att ta fram den symboliska saxen och klippa gummibandet.
Nu svämmar tårarna över, inte första gången sen jag kom hem… Jag vet inte vad jag känner i stunden, men någonting släpper i allt det här och jag välkomnar det.
Helgens utmaningar
Helgen innehöll fyra stora utmaningar av olika slag. Jag har gjort sånt jag aldrig någonsin tänkt att jag ska utsätta mig för, sånt jag inte trott mig våga göra. Känslan i kroppen efteråt är obeskrivbar, vilken seger det är när man vågat och klarat av det!
I fredags tog jag mig först an en egen utmaning, för jag ville öva på att läsa en meditation för en grupp, och vad är bättre än att börja i en grupp jag är trygg i. Så efter lunch inledde jag med att läsa en ny egenskriven meditation för alla de andra. Jag tycker väldigt mycket om att skriva/läsa meditationer, men det jag gjorde här var helt nytt och väldigt utmanande. Både jag och Samya satt med samma tanke;
Händer det här? Ja, det gör det! SEGER!
❤️
Fredagsbad
Sen stod det kallbad på schemat. Jag som inte kommer i sjön på sommaren för att det är för kallt liksom, hur ska jag lyckas få ner min kropp i isande kallt vatten?!?! Det kändes nervöst, men det kändes spännande. Jag var fast besluten att jag skulle göra det, och väldigt spänd på hur det skulle kännas och hur det skulle gå. Och jag kan säga att det gick långt över förväntan! Jag är förvånad och imponerad av mig själv, att jag bara gjorde det. Att jag lyckades stanna kvar, få kontroll över andningen, stilla mig i det kalla vattnet som omslöt mig. Ja Wow-känsla på den! Stärkt och påfylld av känslan att jag klarar så mycket mer än jag tror. Det sitter i huvudet, om jag bara ställer in mig på att det går, så fixar jag det! Det bär jag med mig i allt som livet bjuder upp till.
Gummibandsseger!
Lördagens utmaningar var betydligt tuffare för mig, det var då det började dra så där starkt i gummibandet. De utmaningarna triggade mina djupa rädslor som ännu hänger sig kvar, den sociala fobin, rädslan för vad andra människor ska tycka och tänka om mig, rädslan för att vara pinsam och skämma ut mig, rädslan för andras reaktioner i det jag gör och kanske vill ge.
Vi skulle ut på stan, Helsingborg centrum. Vi skulle var för sig strosa runt och möta våra medmänniskor, ta kontakt, ge en komplimang, på något sätt ge något från hjärtat och möta reaktionen. Sen skulle vi stråla samman på torget där vi skulle sätta på musik och dansa.
Ja men ni som känner mig, eller ni som kände mitt gamla jag kanske jag ska säga nu, fattar nog hur det skrek där inne.
”Nej Evalill, nu räcker det! Nu får du faktiskt komma tillbaka här, inte skämma ut dig så, vad ska andra tro om dig! Dra dig in i dunklet igen, här är det ensamt och tryggt och ingen som ser dig!! Visst är det väl ändå här du helst vill vara?! Kom tillbaka nu!”
Ja jisses, som sagt var jag gråtfärdig och jag var inte riktigt beredd på att det skulle bli så jobbigt innan. Sen hade jag inte de bästa fysiska förutsättningarna inför dagen då jag vaknade med huvudvärk och en tung kropp. Jag vet att det påverkade för första utmaningen var att acceptera och på något sätt gå förbi det, istället för att låta det dra ner mig i tyngre energier. Göra mitt bästa därifrån jag var.
Så hur gick det då på stan? Det var helt klart svårorienterat där jag lite snubblade fram med gråten i halsen och undrade hur jag skulle göra för att inte slungas tillbaka till en plats jag är färdig med. För att klippa bandet fick jag först backa lite så jag kunde ta ett djupt andetag, känna in mina gränser, sänka kraven på mig själv. Ställa mig själv frågan; Om jag skulle göra någonting, bara ett litet litet steg utanför komfortzonen i det jag stod inför, vad skulle det kunna vara?
Jag behövde för det första trygghet från en av mina soulfriends, så vi gick tillsammans och jag beundrade hennes mod. Mitt första steg var att höja blicken och söka ögonkontakt med alla vi mötte och kanske bjuda på ett leende. Det kändes ok därifrån jag var och bara jag tagit det beslutet kunde jag känna hur gummibandet släppte och stegen gick lättare. Sen var det inte många jag fick ögonkontakt med, men det var ju för att alla andra tittade åt andra håll…
Efter en stund hamnade vi utanför en liten Ica-butik som sålde blommor. Min kära vän tittade på mig och frågade om vi skulle köpa rosor och ge ut.
”Skulle du våga det?” ”Jag vet inte om jag vågar, men jag vill prova.”.
Så vi köpte en bukett och med bultande hjärta gav jag min första ros till tjejen i kassan, jag fick ett varmt leende och ett tack tillbaka. Vi gick ut ur butiken och jag kände den där underbara segerkänslan. Jag gjorde det!
Sen gick det väl tyvärr lite utför i rosutdelandet för mig, men det fanns ett syfte med det också. Och jag väljer att spara känslan efter den första, jag vågade och det blev något fint! Så tacksam för min vän som hjälpte mig övervinna rädslan. Ibland behöver jag extra stöd, det är inget nederlag att be om hjälp, det är mod det också. Tillsammans blir vi starkare!
Befriande dans
Sen var det dansen på torget kvar då…. Det var bara att koppla på det där mindet igen, att bara göra det för jag visste säkert att det skulle ge mig något. Och där är jag förvånad över hur snabbt det jobbiga släppte. På riktigt hade jag roligt och brydde mig inte om att människor såg oss.
Snacka om Soul Release för mig! Kanske fanns det de som undrade vad vi höll på med, men det var nog fler vi spred glädje till så vem bryr sig!?!? Så underbart befriande!
Sen var jag totalt helt fullkomligt slut på alla plan!! Fanns inget extra att ta utav så jag slocknade när jag bara skulle vila lite. Blev väckt av att telefonen ringde och en vacker stämma som informerade om att middagen var serverad och alla andra satt till bords… Jag pallrade mig dit och satt med i gemenskapen under kvällen, utmattad och knappt vaken kändes det som, men inombords nöjd och glad.
Gårdagen var lugnare och kortare då vi sa hej då redan efter vi ätit en god lunch tillsammans. En förmiddag med tankar och reflektioner, gåvor och tårar, kärlek och tacksamhet. Vi fick varsitt armband av Samya, ju mer jag satt och tittade på det ju mer såg jag i det. Det är verkligen mitt Soul Releasearmband som kommer påminna mig om allt det står för. Påminna mig om dessa underbara människor som jag fått uppleva denna resa med, och tacksamheten för allt de har hjälpt mig att få uppleva i mig själv. Kärlek i överflöd!
Trygghetszonen
Det är en sån synkronisering i allt som sker, för denna helg har det varit fokus på trygghetszonen, att röra oss utanför den och vad som händer där. Något jag verkligen har kastat mig ut i senaste veckorna i mitt nya liv som TikTok-stjärna! Vilket är så långt utanför min trygghetszon man kan komma typ, att filma mig själv och lägga ut på sociala medier… Men wow så mycket som har hänt i mig sen jag vågade! Så det var så passande att få reflektera lite extra kring det, som dansar ihop med det här markanta skiftet som jag upplever inom mig.
Det är som att jag inte är lika rädd för att stretcha mig, att prova stegen utanför trygghetszonen. Såklart skiljer det sig åt beroende på vad utmaningen innehåller, det blev tydligt under helgen, men överlag är det så jag upplever det. Det kan kännas läskigt, men det finns en nyfikenhet som tar över som gör att det känns mer spännande.
Jag vill utmana mig mer.
Jag vill uppleva mer.
Jag vill säga Ja till mer.
Jag känner mig mer levande utanför trygghetszonen, mitt lilla busfrö bara älskar tiden jag spenderar där. Äntligen får hon springa fritt! Hon manar på mig. ”Kom, kolla här! Ska vi prova??”
En annan del i mig är totalt förvirrad och känner inte igen mig själv, irrar mest omkring och undrar vad som händer. ”Hej, vänta nu, vad gör du? Vart är vi nånstans?”
Utanför känns det som att vad som helst kan hända. Utanför finns mer glädje och lätthet. Där finns det jag längtar efter;
Frihet!
Så jag vill fortsätta prova stegen utanför min trygghetszon, för min egen skull, för att jag är värd glädjen och friheten jag kan få uppleva där. Sen handlar det om balans, för jag behöver också få landa och vila där jag är trygg, det är också viktigt.
För att sammanfatta ett väldigt långt blogginlägg, hur det är efter Soul Releasen:
Mitt JA till mig själv är starkare än någonsin,
Kärleken till mig själv likaså!
Låt Själen Dansa Fritt
❤️