Ett ovanligt lugn
Ännu en långhelg med fina möten, jag fick spegla mig själv i nya ögon.
Det var en ovanlig helg för mig, jag var så ovanligt lugn både inför retreaten och under dagarna vi var på Hillesgården. Fast jag visste att det var en grupp där jag inte kände någon så väl, ja förutom Jai och Samya förstås, de flesta var helt nya för mig. Men det var inte speciellt lång stund de kändes som främlingar, efter första övningen fanns det bara en kärleksfull trygghet för alla i rummet.
Vi stod två och två, höll varandra i händerna och såg varandra i ögonen. Möttes utan ord. Möttes på ett djupare plan förbi orden. Jag kunde notera min egen spegelbild i varje par unika ögon jag mötte. Det blev så där symboliskt, för hur vi är varandras spegelbilder.
Jag möter mig själv i en annan fysisk form. Det jag ser i den jag möter, bor också i mig själv. Det jag känner och sänder ut, bor också i den jag möter. Vi är alla ett.
Sen kunde jag landa in i den där speciella gemenskapen som jag älskar att vara i. Som ger mig så mycket, som gör att jag vågar stretcha mig själv när det kommer till att prata inför alla andra. Jag kände mig som sagt över lag väldigt lugn dessa dagar, men inte när jag fick sharing-bollen i mina händer… Den situationen drar ännu igång en stressreaktion i kroppen på mig som gör det svårt att hitta orden, men jag kan notera förändringen som fortsätter ske även där. Det har ju blivit på ett helt annat sätt för mig efter skiftet som blev i höstas under Soul Release kursen, utan kampen klarar jag mer och mer. Tidigare har tystnaden varit allt för ångestfylld och locket har slagit till ganska omgående om jag inte lyckats öppna munnen direkt när det blivit min tur. Att då på egen hand lyckas bryta tystnaden har varit ganska omöjligt, jag har behövt att med blicken be Jai eller Samya om hjälp, att kanske ställa en mindre fråga för att hjälpa mig igång, eller så har jag bara i ångest gett bollen vidare.
Jag har varit så rädd för tystnaden. Nu kan jag klara av att stanna i tystnaden en liten stund för att få fatt i något av det jag har att dela, och sen på egen hand lyckas bryta den genom att börja prata. Mina delningar är fortfarande i de flesta fall väldigt korta och trevande, det händer fortfarande att det inte kommer någonting alls, men det händer också att det kommer fler meningar än jag är van vid att dela. Jag kan vara mera närvarande när jag kan ge mig lite mera tid. Nu kan jag till och med säga en mening, låta det vara tyst, och sen säga något mer. Istället för att i min inre stress direkt ge bollen vidare när jag sagt några ord. Det är stora märkbara förändringar för mig, jag är så innerligt tacksam för att jag har haft/har förmånen att kunna vara med på så många kurser/utbildningar/retreats där jag får öva på det som jag behöver öva på. Utan övning och alla nya möten hade jag fastnat. Jag behöver andra, jag behöver få vara i en trygg gemenskap för att ta mig vidare här på frihetens väg.
Eftersom jag är en sån rutinerad Love it-deltagare nu så kände jag igen innehållet och övningarna vi gjorde under retreaten, vilket jag tror bidrog till att jag kunde känna mig så pass avslappnad. Och det var övningar som inte var så utmanande för mig. Så för mig blev det bara så fina sköna dagar där jag kunde låta sådant jag processat och mött tidigare få landa in ännu djupare. Jag kunde vara mera närvarande i allting. Ja det var allt en lite ovanlig upplevelse för mig, jag är så glad över att fått tillbringa fyra dagar med en ny grupp utan att uppleva att det mesta varit utmanande. Så skönt att bara få bli påfylld!
Tacksam! Tack till er som var med och skapade dessa kärleksfulla dagar!
Idag känner jag mig dock ganska däckad… Började få ont i halsen igår kväll och under natten kom huvudvärken, så idag är det vilodag. Jag hoppas att jag inte blir sjuk igen, att det bara är min kropp som vill få mig att stanna upp och reflektera över en fin givande retreat. Vilar i Kärlek.
Allt är som det ska!
