Tuff process

Ja herregud vilken omgång det varit, känner mig alldeles omtumlad. Nyvaken, som att jag vänder mig om och undrar vad det var som hände. Samtidigt som allt fortsätter vara ganska så intensivt, men på att nytt sätt.

Jag åkte verkligen ner i misären, huvudet under ytan och en ångestnivå som det var längesen jag tillbringade tid i. När jag fastnar i ångestbubblan och den kritiska rösten ekar i mig blir jag ingen trevlig människa, och så spär det på allting ännu mer. För jag menar inte att vara kort och otrevlig mot människor jag älskar, jag vet att jag uttrycker ett starkt ”Låt mig va!” men egentligen vill jag bara ha någon nära. Men jag kan inte kommunicera i det, jag når inte ut.

Jag vet inte riktigt hur jag tog mig igenom förra veckan, men på något sätt gick det, en liten stund i taget. Och nu när jag är igenom det jag ännu en gång var helt övertygad om aldrig skulle passera kan jag se syftet. Jag behöver ner i det miserabla måendet där jag tappar kontrollen, där jag inte kommer undan det som jag behöver möta, sånt som jag annars har en tendens att fly ifrån eller inte vågar möta fullt ut. Jag bannade Universum för att jag överöstes med så mycket ifrån alla håll att jag upplevde att det blev för mycket att klara av, det blev sånt totalt KAOS! Men nu förstår jag att det behövde vara precis så och jag kan känna en tacksamhet i det.

Utåtagerande

Det som gjort denna gång annorlunda, det som gör att det känns mera omtumlande än vanligt, är hur jag har agerat i det. Tack gode Gud för att mina mentorer finns så nära mig i vardagen, att de förmedlar det jag behöver höra så jag kan förstå vad det är jag behöver göra när jag känner mig helt vilsen. Även om jag först känner ett visst motstånd och inte alls förstår hur det ska gå till.

Den största insikten är hur mycket det är som sitter fast i min kropp, hur mycket känslor och reaktioner jag tryckt undan och kapslat in. Det är verkligen inte konstigt att jag aldrig tar mig ur min utmattning, att jag aldrig riktigt kan komma till ro när allt detta ligger och pyr under ytan konstant…. Nu är det en sån kraft i det att det bara måste ut!

Det jag har behövt göra är att fysiskt agera i det jag upplever, inte bara sitta med det där jag lätt förlorar mig i allt det tunga jag bär på. Det är så ovant men jag börjar bekanta mig med detta nya tillvägagångssätt när det kryper i kroppen på mig, när jag känner att jag inte vet vart jag ska ta vägen i det som känns. Det som tidigare varit något som jag ofta identifierat som ångest, nu förstår jag att det är alla undertryckta känslor som pockar på och vill fram.

Utbrottsrum

Klientrummet har blivit arga rummet, dit går jag in för att avreagera mig. En ihoprullad madrass får agera boxningssäck, metallistan får gå på hög volym, musiken och en kudde får fungera som skrikljuddämpare. För nu kan jag inte hålla tillbaka det längre, det går bara inte. Och jag triggas såååå lätt av minsta lilla, och så fort något trycker på infekterade knappar är det som att en ångvält drar fram i mig. Det vill fram och ut NU, inte sen om en stund. Det blir problematiskt när jag inte är hemma, och ofta blir man ju triggad i sällskap med andra, det är ansträngande att försöka dämpa det till jag kan ge det tillåtelse att komma ut. För ja, jag har ännu kontrollbehov. Jag kan inte få utbrott hur som helst när andra ser och hör. Vad ska folk tänka liksom?!? Nej det blir alldeles för pinsamt. Jag måste hem till mitt utbrottsrum. När det stillat sig kan jag tänka att det nog kommer vara lugnt ett tag, men icke har denna vecka varit lugn en enda dag! Det kommer den ena blobben efter den andra och jag kan bara följa med i det. Det kommer väl vara så här så länge som det behövs. 

Intensivt. Omtumlande. Ovant. Lite pinsamt. Frigörande. 

Jag har eldat upp ett par skitstövlar också efter att de har fått sig en omgång, människor som inte har behandlat mig så värst snällt och respektfullt. En symbolisk grej som liksom gör det tydligare för mig; ”Jag är verkligen klar med dig, HEJ DÅ!”

Det känns lite pinsamt att berätta om mina små utbrott. Men kanske är det någon där ute som hamnat i samma som jag, som behöver en liten push och få känna att det är ok att agera ut känslor som pockar på. Det känns ännu ovant men jag kan erkänna att det är något skönt i att få lov att vara lite arg ibland, att få gå in i en ny attityd som är lite mera; Ja men kom bara! Trigga mig gärna så jag kan få slå ur mig all gammal skit! 

Jag går på krigsstigen redo att möta vad det än är som vill fram, ingen/inget får köra över eller trycka ner mig mer!

((Inklusive mig själv och min inre kritiker…))

∼ Allt är som det ska ∼

❤️🦋❤️