Agneta Sjödin -Så in i Själen

Jag är ingen flitig poddlyssnare, men det dök upp ett avsnitt i mitt flöde som jag lät vara på i bakgrunden när jag stod på jobbet en dag och oljade utemöbler. 

Väldigt bra avsnitt och ett så viktigt ämne! Det gjorde mig både glad och en smula upprörd. Glad över att höra att det finns människor inom psykiatrin som önskar en förändring, som vill se till hela människan. Upprörd när jag blir påmind om hur det allt för ofta fungerar inom psykiatrins väggar. 

Det drog igång minnen från en mörkare tid i mitt liv, mina egna erfarenheter och upplevelser av att gå dit som inte är direkt positiva. Det var aldrig en plats för mig, men när man badar i ångest och uppgivenhet så är det inte alltid så lätt att veta vad man behöver eller vart man ska vända sig. Jag önskade hjälp med mitt inre kaos och mina trauman, men istället skapades fler. Kanske var de därför jag nu tryckte på play och lyssnade på detta poddavsnitt, för att jag behövde se på det igen och släppa taget om resterna som finns kvar. 

Min upplevelse av psykiatrin

Något jag har insett nu på senare tid är att det finns ett trauma kring mina kommunikationssvårigheter och all ångest det har inneburit för mig, min känsla av att inte alltid ha kunnat göra mig förstådd och frustrationen det skapar. Är det någon gång detta varit påtagligt närvarande så är det under åren jag mådde som sämst. För ju sämre jag mådde och ju mer ångesten tog över min tillvaro, ju svårare fick jag att prata och klara av min vardag. 

Jag ville tro att om det var någonstans jag skulle mötas med förståelse så var det väl psykiatrin när jag tog steget dit, men nej så blev det inte i mitt fall. Och jag skriver inte detta för att skuldbelägga någon, jag skriver mest för att bearbeta. Samtidigt vill jag såklart belysa hur det kan upplevas för någon som mig, och att det verkligen behöver ske en förändring ifall alla ska få känna sig sedda och hörda och få den hjälp de behöver.  

Idag vet jag att jag inte är ensam men då var det annorlunda. Inom psykiatrins väggar fortsatte jag känna mig ensammast i världen med min problematik och att vara som jag är, för jag blev inte bemött med förståelse för mina svårigheter att prata och sätta ord på känslor/mående. Det värsta någon kan säga till mig när det låser sig och jag inte kan få munnen att forma några ord fick jag höra mer än en gång från både läkare och psykolog. De förmedlade precis samma sak som jag fick höra under hela skoltiden. 

DU MÅSTE PRATA!

”Det förstår du väl, att du måste prata om vi ska kunna hjälpa dig. Du måste berätta hur du mår och vad du behöver för hjälp. Du måste ta mediciner så du börjar prata….” osv…

Som vuxen är förväntningarna ännu högre, det tas lite för givet att man ska kunna prata för sig och när jag fastnade i min ofrivilliga tystnad tolkades det som att jag inte ville ha hjälp, att jag inte ville berätta hur det var för mig. Men varför skulle jag i så fall sitta där? Hela mitt inre skrek efter hjälp men det jag fick höra var alltså att jag var tvungen att prata för att kunna få hjälp, och när jag inte klarade av det så rasade jag ner i en ännu djupare hopplöshet. Jag var ett hopplöst fall, det måste vara något allvarligt fel på mig, ofixbar. Jag kände mig som ett problem som de inte ville ha där, varför kom jag dit om jag ändå inte tänkte prata med dem eller käka alla mediciner de tyckte jag skulle ta? Jag kunde knappt visa mig där så hade jag ett nytt recept utskrivet. 

Trots att jag vid den här tiden ännu var extremt vilsen i mig själv upplevde jag ett tydligt motstånd till mediciner, något som hela tiden sa mig att mediciner inte är lösningen på mina ”problem”. Sen gav jag efter i omgångar, när jag inte orkade annat än att greppa efter det som erbjöds. Jag säger inte att mediciner alltid är fel, men precis som min magkänsla sa mig förändrade det aldrig mitt mående märkbart, det hjälpte mig aldrig klara av mig själv och livet bättre. Det var inte det jag behövde, men samtidigt visste jag inte exakt vad det var jag behövde i mitt kaos.

Trauma

Det pratar de om i podden och det gör mig upprörd, hur allt så snabbt ska lösas med mediciner av olika slag och ibland toppat med lite ECT-behandlingar.

När jag hör dem nämna ECT är det något som drar ihop sig i mig. Jag har varit där, ett halvår in i mitt ångestmörker som bara blev värre, när den där sista droppen kom och jag bara kände att jag inte orkade mer. Jag var 24år och ville inte dö, men jag förstod verkligen inte hur jag skulle orka leva och klara av allt som det innebär. Jag blev inlagd och det var likadant där som på öppenvården. Istället för att försöka nå fram till mig, förstå vad som fanns bakom tystnaden, varför jag mådde så dåligt och varför det var så svårt, pratades det bara om mediciner och åtgärder för att behandla symtomen. Ja mer och starkare mediciner och ECT, sen förväntades jag gå ut genom dörren och klara av livet som skrämde mig. Det känns bara så fel!

Då var jag så djupt nere i min uppgivenhet att jag bara tog emot, jag orkade inte bry mig. Och det där har hemsökt mig efteråt, nästan som en upplevelse av ett övergrepp. Nej det var kanske inte under tvång, men samtidigt var jag inte riktigt medveten om vad det var jag sa ja till, vad det var de faktiskt gjorde med mig. När jag återupplever situationen många år senare får jag nästan panik. Jag ser mig själv utifrån, hur jag blir nersövd och hur de kopplar på strömsladdarna på min medvetslösa kropp. Jag vill bara skrika ”Stopp, jag vill inte här, låt mig va, ni gör mig illa, det här hjälper mig inte!”.

Men det hände och jag kan inte förändra det, hade jag kunnat göra något annorlunda så hade jag gjort det. Jag får göra mitt bästa för att släppa taget och läka även det traumat.

Ett annat liv

Det känns så konstigt att tänka på den här tiden, allt var så annorlunda mot hur det är nu. Det var så mycket kamp varje dag så jag förstår inte hur jag orkade… och ibland undrar jag varför jag blev kvar där så länge, varför det skulle behöva ta så många år innan jag kunde klara av att göra det jag behövde göra för att ta mig ur det och hitta min väg hem. För uppenbarligen gick det ju fast jag så länge trodde det var hopplöst! Men allt sker när det är meningen, när man är redo. Det är så otroligt mycket som jag är tacksam för längs den turbulenta vägen jag vandrat, som jag ju faktiskt inte skulle vilja vara utan. 

Psykiatrin var en del i mitt liv under ett antal år då jag var inne i mitt ihållande mörker av kamp och ångest. Men min väg till läkning blev bort ifrån den vården, de kunde inte ge mig det jag behövde. Min väg till att verkligen börja hitta hem i mig själv och min sanning, förstå mig själv, bearbeta allt som varit på ett djupare plan och läka mina sår, blev den andliga spirituella vägen. Att förstå att jag är så mycket mer än jag någonsin kunnat tro, att jag är den eviga själen som just nu bor i denna kropp och upplever hur det är att vara människa.

Jag kan inte säga att det är den rätta vägen för alla, jag kan bara säga att det blev den självklara vägen för mig och något som har förändrat mitt liv och synen på min existens. Jag kan inte heller säga att psykiatrin inte behövs, men det behövs en förändring för att alla människor som söker sig dit verkligen ska få den hjälp de behöver. Så att ingen ska behöva känna som jag gjorde, att man är för misslyckad för att få hjälp…

Jag skulle kunna skriva mycket mer om detta, men jag avlutar för denna gång med en kärleksfull påminnelse till dig och till mig själv:

Du duger precis som du är!