Tröstande andetag vid en frusen sjö

Solens läkande strålar.
Stillheten vaggar mig in i att allt är väl.
För en stund känner jag det. 
Jag är där jag ska vara.
Bolt har det bra där han är.
Jag vet att han i hjärta och själ är med mig i varje steg jag tar,
i varje andetag är han nära.
För en stund är mitt inre lika stilla som den isbelagda ytan på sjön jag tittar ut över.
För ett stund känner jag att allt är ok.
Jag är ok.
Vi är ok.

Sorgvågor

Jag klarar dansen ganska bra, men ibland tar sorgen över helt. Dagar som igår, en födelsedag, en lurvig prins som skulle fyllt 15år om han hade fått stanna hos mig lite till, och det kommer en sorgvåg som slår omkull mig. Den smärtsamma saknaden är allt jag känner, den ekande tomheten här hemma är det enda jag hör. Jag kan bara härda ut.

Sorgen blev en bild. Hjärnan var bortdomnad, jag bara gjorde nått. Prickar och streck är väldigt terapeutiska att göra…. Nu när jag tittar på den kan jag se kärleken och sorgen där bakom, den lite mera balanserande dansen jag har i vardagen, men hur smärtan, de hårda strecken, tar över och blir det enda som existerar i stunden. Prickarna? Kanske är det alla våra minnen, de 13åren vi fick tillsammans här på jorden.

Smärtan hänger sig kvar även idag, men jag fick en stilla stund vid sjön under min långpromenad, jag vet att smärtan bottnar i en villkorslös kärlek. Jag skulle inte uppleva detta, om inte den största kärleken till och från min älskade Bolt hade funnits. Den existerar precis lika mycket som smärtan, den finns där bakom.

❤️

Han bor i mitt hjärta,
där han alltid har bott.

❤️