Ja då var den speciella dagen över. Dagen innehållande vårkonsert, fotoutställning och bokrelease. Det var en fin och lyckad dag. 

Vårkonserten gick bra, det kändes som att låtarna satt och att alla texter var memorerade. Vi fick iallafall godkänt av brorsan. Han tyckte vi sjöng fint och en låt rörde honom till och med till tårar. Men, han höll ju faktiskt på att somna! Han tycker att vi borde utöka vår repertoar med lite rockigare låtar. Jag lovade framföra det till vår körledare, kanske blir det hårdrock till nästa gång ?

Bokrelease; Jag och mamma har konstaterat att vi inte är några försäljare. I skapandet är vi hemma och mår som bäst. Men när det är dags att lyfta fram det vi gjort med målet att sälja, ja då står vi där lika obekväma båda två tror jag. Men trots det hittade några böcker hem till nya ägare och det gör oss så glada. Vi är så tacksamma för den fina responsen vi fått!

Responsen på boken och alla fina ord som jag fick kring utställningen landar som mjukaste bomull och värmer så gott ❤️ Det stärker mig i att våga fortsätta. Jag kan bara säga Tack!

Jag får erkänna att dagen tog på krafterna. Känns som jag inte återhämtat mig ännu. Det var en del förberedelser och det var oundvikligen en ganska stor anspänning innan. Det är läskigt att blotta mitt inre så som jag gör med ”Låt det Kännas”. Att bjuda in andra att ta del av min resa från mörkret till en ljusare tillvaro. Det är läskigt men jag gör det ändå. Jag gör det för att säga till mig själv att jag är ok trots allt som varit och trots att livet kanske inte är så som jag skulle önska. Jag gör det även om en del av mig tycker att jag inte borde. Delen av mig som känner skam, som inte kan sluta jämföra mig med andra och därmed känner ett stort misslyckande, som inte tycker att jag kommit någonstans på mina 33år som jag befunnit mig på denna jord. Nej den delen tycker inte att jag ska visa mig eller någonting jag gjort.

Men det är bara en del av mig, delen som ännu tvivlar på att jag duger precis som jag är. Den andra delen börjar allt mer se någonting annat, börjar ta till sig det jag får höra. Kanske har jag faktiskt skapat något fint och speciellt av det som upplevts så smärtsamt och meningslöst. Kanske har jag något att ge, något att bidra med till denna värld.

Jag fick en så fin kommentar i min gästbok som jag bär med mig. ”En tänkvärd fotoutställning för dem som inte förstår. En vacker utställning för oss som varit längst ner på bottens kant. Hopp.”

De orden ger mig hopp. Kanske kan min historia faktiskt beröra, kanske till och med vara en hjälp och tröst för någon.

Jag vill se det så. Jag vill försöka göra något bra av det som varit jobbigt. Jag vill fortsätta sprida mitt budskap.

Låt Livet Kännas!