Begravning och ett sista farväl.

Vi samlades tillsammans för att hedra en person vi på olika sätt har haft en relation till. En person som mött döden och gått in i evigheten där tiden inte finns. En älskad person vi delar våra minnen av.

På något sätt överlevde jag dagen som är svår att ta in. Dagen jag haft ångest inför hela veckan, mer för varje dag vi kom närmare fredag. Ångest för jag vet hur tung och jobbig en begravning är. Ångest för att jag aldrig säkert kan veta hur jag kommer reagera. Skulle jag rasa fullständigt och hamna i en hulkande hög på golvet, eller skulle jag bara behöva torka en tår i ögonvrån. Skulle det gå åt en näsduk, eller femton. Hur jobbigt skulle det bli? Ännu hamnar jag i situationer då jag omedvetet vill ha tillbaka min kontroll över mitt känsloliv. Så får jag påminna mig om att hur det än blir så är det ok. Påminna mig om att det är ok att gråta när andra ser, jag behöver inte få panik om tårarna vill fram.

Bara låt det komma för med kontrollen gör du dig själv illa.

Jag hamnade någonstans mitt i mellan. Jag kollapsade inte i förtvivlad sorg och skräck inför döden, jag fick inte heller panik över känslorna som kom vilket är ett framsteg, men det var mycket som kändes. Det var stunder jag inte kunde gråta helt tyst för det bubblade upp för mycket på en gång. Jobbigast var som väntat att gå fram till kistan med rosen. Jag kramade om Bolt som var i min famn, försökte nog båda gömma mig och söka tröst när tårarna rann som mest. Det är så jobbigt att gå fram när alla andra utom familjen sitter kvar, jag vill inte synas när snor och tårar rinner. Men jag såg inte bänkarna som var fyllda med folk. Jag såg kistan. Jag kände den djupaste sorgen och saknaden. Jag la min ros på mommos vita kista. Jag grät och la min hand på locket några sekunder, vad jag tänkte minns jag inte. Jag tog sen ett steg efter det andra tillbaka till min bänkrad.

Vad alla andra tyckte om att en hund var med i kyrkan bryr jag mig inte så mycket om, för jag vet att mommo ville att jag skulle ha honom med mig. Hon tyckte om Bolt och det var alltid så självklart för henne att han skulle följa med överallt, påpekade ofta att han märks inte för han är så duktig och snäll, bara han får vara med och vara nära mig. Ja det kändes självklart att han också skulle få vara med på begravning och säga sitt hej då. Han skötte sig exemplariskt, precis som jag visste att han skulle göra. 

Hela dagen var perfekt, allt blev precis som mommo hade önskat. Hur tungt det än är så var det samtidigt väldigt fint. Begravningsgudstjänsten som blev i Burs kyrka. Burs där hon i stort sätt tillbringat hela sitt liv. Det var med stor sorg hon fick inse att huset och gården blev mer än vad hon och Moffa orkade med, för ungefär två år sen flyttade de in till en lägenhet i Visby. Nu fick hon komma tillbaka för ett sista farväl och det kändes helt rätt. Det blev även minnesstund och kaffe i Burs bygdegård. 90 personer och därmed fullsatt, hon lämnade ett tomrum efter sig hos många.

Begravd är hon i Visby där hon önskade få ligga. Gärna i samma kvarter som Gittan, som hon själv sa en gång. Gittan var mommos svägerska och gick bort för 20år sen. Ja jag har faktiskt skrivit om henne tidigare, i ett inlägg där jag bland annat tipsade om en bok som hennes dotter har skrivit (☞En dans med döden). Som av en händelse fanns det en plats kvar precis bakom Gittan. Ingen slump, det var helt enkelt meningen att mommo skulle få sin sista vila just där. Det känns som änglarna har varit med oss hela tiden. Allt blev så fint.

Hej då mommo, vi möts igen i evigheten!