Ja det är verkligen en konstig tid vi hamnat i, något svår att ta in. På min resa blir det även något komiskt i det hela. Då menar jag inte att det finns något i denna kris som är roligt, men…

Här går jag längs min väg och utmanar mig själv så mycket jag kan för att ta mig ur den sociala isolering som präglat mitt liv de senaste 10åren. Bara veckan innan Corona verkligen drog in på allvar och restriktionerna blev hårdare skröt jag för min samtalskontakt om vilka modiga initiativ jag tagit, över hur mycket social kontakt jag haft på en och samma vecka. Sen står plötsligt Corona-vakten i dörren och säger stopp! Stanna i hemmet så mycket som möjligt, undvik all fysisk kontakt, res inte runt i Sverige, isolera dig människa!

Jahopp, min vanliga vardag där jag känner mig som mest hemma alltså… Kanske tur att jag inte kommit längre i min socialiseringsträning, det känns inte lika jobbigt för mig som jag vet att det gör för många andra nu. Jag är typ av en expert på isolering och i att ha minimal kontakt med andra människor, så hör av dig om du behöver överlevnadstips!

Ja jag känner mig något motarbetad kan man väl säga men jag kan se det komiska och skratta åt det. Samtidigt känner jag en sorg när jag stannar lite längre och hamnar lite djupare. En sorg över att tillvaron fortfarande är som den är trots alla framsteg jag gjort de senaste åren. Jag försöker förändra min situation, men det går inte så fort fram för mig…

För mig innebär denna kris inga större förändringar i min vardag, dagarna är ganska mycket precis som vanligt trots restriktioner som ska hållas. Jag jobbar som vanligt. Jag är ute i naturen med vovven lika mycket som vanligt. Jag tillbringar lika mycket tid hemma som vanligt. Den märkbara förändringen är inställda körövningar, så måndagar får jag väl erkänna känns lite tommare än vanligt. 

Det jobbigaste för mig är om jag tänker lite framåt, att det inte är lika självklart att kunna åka till Gotland som läget ser ut just nu. När jag pratade med lillebror i måndags frågade han om jag kom ”hem” i påsk, att svara nej på det och höra hans lite besvikna röst kändes faktiskt jobbigt. Men jag kommer lyssna på region Gotlands vädjan om att stanna hemma och inte åka dit, vilket jag hoppas alla andra också gör. Jag får påminna mig om att detta inte varar för evigt, jag kommer kunna åka dit längre fram.

Och jag kan trots denna kris fortsätta träna, för man kan ha kontakt med människor på olika sätt. Man kan ha kontakt med människor utan att träffas fysiskt. Man kan också ses men då tänka sig för lite extra och undvika vissa saker helt. Jag får klara mig utan värmande kramar från vänner, men att ha sällskap på en promenad går lika bra som innan Corona. Denna vecka har dock träningen hamnat helt på paus då jag haft sjukdagar, så det är fokus på vila. När jag är frisk ska jag återuppta min viktigaste träning.

Det opåverkade

På tal om konstiga tider, hur mycket det än Corona-krisar i världen så finns det platser och situationer som är helt opåverkade. Som inte bryr sig om allt som händer. En promenad ute i naturen utan alla sociala medier tar en bort från krisen en stund. Våren är här och knoppar slår ut precis som varje år. Blommorna vaknar till liv, tussilagos sträcker sig mot solen precis som de gjorde för ett år sedan. Här är allt som vanligt i en uppochnervänd värld. Kontraster. Livet.

(Bilder från förra helgens skogspromenad)

❤️ Försök att se allt det som är precis som vanligt i en ovanlig tid ❤️