Nu känns det som att det var längesen jag skrev ett inlägg, jag är så inne i min lilla värld nu så tid och rum försvinner lite. Men idag vill jag dela en text från en bok som jag fick av min samtalskontakt för ett antal år sedan.

~ Din är Dagen ~

Kanske tyckte hon att jag behövde börja min dag med något mer än känslan av att inte orka… En väldigt fin liten bok med tänkvärda texter och budskap, varje dag under ett år kan man läsa några nya rader som alltid avslutas med en reflekterande fråga att ta med sig. Jag minns att ett stycke fastnade lite extra under det där första året då jag varje morgon läste dagens text till frukost. Häromdagen la jag faktiskt fram den boken igen, påminnelser är alltid bra. Och som av en händelse dök det där speciella stycket upp idag och jag vill därför dela med mig av det. 

⭐️

”Själen skulle inte ha någon regnbåge om inte ögonen rymde några tårar” -John Vance Cheney

”Om det aldrig regnade, skulle åkrarna bli torra och sterila och boskapen skulle dö. Om vi inte kunde gråta, skulle våra känslor torka in, och till slut skulle vi inte kunna skratta heller. Tårarna renar oss. Tårarna läker. Det gör oss till helgjutna människor. 

Tårarna är lika viktiga för vår utveckling och mognad som regnet för blomman. Tack vare tårarna känns sorgen lättare. När solen börjar tränga igenom molnen efter ovädret, visar sig en färggrann regnbåge. När vi har gråtit ut, lyser solen i vårt sinne, och smärtan blir till en regnbåge.”

Kan jag lära mig förstå att tårarna har sin del i lyckan?

⭐️

Ja jag tycker det är väldigt fint och nu får det mig även att reflektera över vilken märkbar skillnad det är att vara Jag, Nu och Då. 

Då, kan ha varit 2014, var känslor ännu något jag var totalt livrädd för. Jag var helt fast i kontrollens hårda grepp. Ledsen var känslan jag brottades mest med, för jag var så djupt ledsen att den känslan var den som hela tiden ville fram. Men jag kunde inte stanna i den, jag hade så extremt svårt för att gråta. Jag kämpade emot dessa tårar in i det sista som att jag skulle dö om jag släppte efter. Jag förstod såklart rent förnuftigt att jag inte skulle dö, men det var känslan jag levde med varje gång det kändes som jag skulle tappa kontrollen. Den dagliga kampen gjorde mig utmattad. Då förstod jag inte det här som jag hört andra säga, att det lättar om jag bara släpper fram tårarna. För mig var det så ångestfyllt att gråta, det som ekade i mig gångerna tårarna tvingade sig fram var att jag bara ville bort från det. Snälla någon rädda mig!

Då läste jag texten och kunde känna något tröstande i den, jag försökte ha den med mig när jag var ledsen. Men när jag läste frågan satt jag där och kunde inte tro att jag på riktigt skulle kunna lära mig förstå att tårarna har sin del i lyckan.

Nu, en si så där 6år senare, är känslor inte lika skrämmande. Nu kan jag stanna i en känsla fullt ut, låta den komma och gå. Nu har jag lärt mig. Nu kan jag gråta utan att det leder till en ångestattack. Nu vet jag hur en själens regnbåge ser ut. Nu förstår jag det jag inte förstod då. 

Tårar, liksom skrattet, har en läkande kraft.

Det är en sådan befrielse att kunna gråta utan motstånd. Dagen jag lärde mig det förändrades min tillvaro markant, för med det släppte min skräck för att känna alla känslor i min kropp. Strypgreppet runt min hals försvann.

Då skapades denna bild.

Det är visst valborg, har jag visst också missat lite. Imorgon behövs inte jobbalarmet. Skönt.

Önskar dig en fin helg!