Idag skulle du ha fyllt 81år. Det har redan gått ett år. Ett år sen du blev sjuk och inlagd på Visby lasarett och aldrig fick komma hem igen. Ett år sedan jag under midsommarveckan satt med vånda och ångest när mamma förmedlade läget, du hade fått lunginflammation uppå allt det du redan kämpade med. Jag tror inte ens läkarna trodde du skulle överleva den. Jag ville släppa allt och ta första bästa färja hem till ön för att hinna träffa dig innan det var för sent. Det kändes så obeskrivligt viktigt och jag fick panik av tanken att jag inte skulle hinna.

På något mirakulöst sätt tog du dig ändå igenom den, jag vill tro att det kanske var för min skull. För egentligen var det inget värdig liv du hade sista veckorna, egentligen hade nog det bästa för dig varit att få somna in när du mer eller mindre svävande mellan liv och död i lunginflammationens grepp. Jag tror du var redo, men jag var det inte! Kanske kände du min vånda när du, som du själv sa, var ute och flög ett tag. Kanske kände du hur viktigt det var för mig, så viktigt för mig att våga möta dig när jag visste vad som väntade. Inte ignorera och låtsas som att döden inte finns. Möta min dödsskräck. Möta dig när du ännu andades och jag kunde få se och röra vid dig, förbereda mig på det som aldrig går att förbereda sig helt på.

Jag ville få krama om dig och säga Grattis när du fyllde 80år, jag ville ha det minnet med mig. Jag är så tacksam att det blev så. Även om det blev speciellt, tårta och bubbel i ett dagrum på lasarettet med närmaste familjemedlemmar, fick vi trots allt fira din 80-årsdag!

En vecka senare flög du vidare och lämnade din tid på jorden. Din kropp fick vila och du blev fri från alla begränsningar. 

❤️

❤️

Det var inte så längesen du var och hälsade på, ruskade om mig ordentligt. Jag ber om ursäkt att jag inte fattade först att det var du, men herregud vad skrämd jag blev! Sen fick jag vägledning och kunde förstå, och du tittade förbi igen. Då upplevde jag all den kärlek du ville förmedla. Jag kunde ta till mig det viktiga budskapet du hade med dig. Ditt besök var en gåva jag alltid bär med mig, din kärleksförklaring till mig.

☞ ∼Skräcken har fått en mening∼

Vi hade båda svårt att säga vad vi innerst inne kände för varandra. Jag har ännu tid att träna och bli bättre på att våga dela mina känslor och det är precis vad jag gör. Men min kärleksförklaring till dig blev efter din död i form av ett bildspel. Min nakna röst som får avsluta med sången du önskade till din begravning, som då fick tårarna och forsa hejdlöst där jag satt i bänkraden med mammas arm runt mina axlar. Att göra bildspelet var en bearbetning av sorgen men också ett sätt att lyfta fram kärleken till dig. Du vet att jag inte är någon solosångare, så du vet att jag gjorde något speciellt bara för dig.

Tänk att vi på ett sätt har en tydligare och djupare kommunikation nu när du är en fri själ och jag inte direkt kan se dig, än när du var här på jorden i din mänskliga kropp. Jag skulle kunna bli sorgsen över att vi inte kunde säga det till varandra innan, men jag känner mig mest tacksam och rörd över att vi nu båda under året som gått kunnat förmedla vår kärlek till varandra.

Jag bara vet ett du är med mig och att vi en dag kommer mötas igen!

Skål och Grattis Mommo, vart du än är just idag i denna stund!!