Årets sista Skånehelg
Så fina dagar jag haft, så annorlunda mot tidigare helger. Så mycket lugnare för mig vilket kändes så ovant att jag stundvis undrade vad det är som inte stämmer… Men allt var såklart precis som det skulle. Det känns som att storstädningen jag har gjort de senaste månaderna börjar visa sig, att det nu finns mer space för annat.
Jag har inte varit ledsen, tunga tårar som tidigare behövt komma fram ersattes denna helg med frigörande skratt. Underbart!
Kanske kan stegen vidare börja gå lite lättare.
Ja jag kände som sagt en märkbar skillnad när jag anlände till denna fjärde utbildningshelg i Skåne. Det liksom bara var en lugnare känsla i min kropp, jag kände mig inte lika spänd och rädd för vad som väntade. Motståndet och ångesten inför övningarna vi gjorde kändes inte lika starkt, det tog inte över en enda gång. Det var där, det drog igenom mig, men stillade sig förvånansvärt snabbt och jag kunde delta i allting mer avslappnad än jag kunnat tidigare. Det är så stort!
Hyposyntes
Första dagen fick vi en ny hyposyntes-mall och skulle då också öva klient/terapeut med varandra. Inget ihopbrytande innan för att det blev för jobbigt, tack för den! Ångesten var där och spökade lite men den var fullt hanterbar, jag kunde låta den vara och följa det jag ville göra. Vilket såklart var att delta i övningen. Det gick så bra, blev en väldigt fin övningssession för både mig och min vän som jag fick äran att vara med denna gång. Jag kunde slappna av mer som klient och kunde därför också få ut mer av den stunden. Sådan tydlig skillnad för mig att det inte går att missa. Stort.
Resterande tre dagar handlade till stor del av inre jobb var och en för sig fast ändå i gemenskapen. Mycket mediterande för att nå in till oss själva och finna svar och insikter.
Vi har redan allt inom oss, vi bär på alla svar, vi behöver bara lära oss lyssna.
Tystnad
I fredags hade vi en helt tyst dag. Alltså typ 6 timmars mediterande. Inget prata, ingen kontakt med varandra, inget distraherande med någonting, ingen flykt in i någonting utanför oss själva, absolut inga mobiler. Vi fick lov att anteckna om något speciellt kom upp, vi fick självklart lov att sträcka på oss när det behövdes, gå på toa, äta lunch, men hela tiden stanna i vår egna lilla bubbla.
Att vara tyst är ju ingen större utmaning för mig, men detta var något helt nytt. Jag trodde ärligt talat det skulle bli en lång dag, att jag skulle bli rastlös med ögon som dras mot klockan. Jag blev överraskad. Jag öppnade inte ögonen under de första tre timmarna förutom ett ögonblick när jag bytte sittställning, förstår inte hur de kunde gå så fort. Då var klockan ett och jag behövde kissa och sträcka på benen. Men jag kände ingen hunger så jag återvände till min plats, det var som att jag inte ville störa den stillheten jag landat i.
Det förvånade mig också, att det fortsatte vara så lugnt i mig. Det hände inte så mycket, jag fick inget speciellt till mig, det var inget speciellt som väcktes och ville fram, varken tankar eller känslor. Jag är så van att det bubblar upp jobbigheter som behöver få kännas och ta plats, speciellt när jag är där i den trygga miljön på Love it med min fina fjärilsfamilj, så det kändes nästan konstigt när det inte hände. Som att något inte var riktigt som det skulle…
En del av mig, ja det det där tjattrande egot skulle jag tro, kan ju tycka att dagen inte gav mig någonting. Men det är inte sant. För jag fick det jag behövde allra mest, en dag i stillhet med mig själv. Att få känna att det kan vara så också, det behöver inte processa i mig precis hela tiden. Inte hemma och inte heller när jag är i Skåne. Det kändes så skönt och även om sista timmarna blev lite jobbigt för kroppen och jag behövde röra på mig mer gick dagen fort.
En fin upplevelse i kravlös tystnad.
Lördag tittade vi på en film med Wayne Dyer. Han är så bra och allt han säger liksom bara landar i en, känns så självklart sant. Efter det väntade samtal i smågrupper kring det vi tagit del av. Och jag pratade faktiskt och delade några små tankar. För mig är det framsteg att jag inte satt tyst hela tiden. För mig är det framsteg att jag inte la någon press på mig själv att jag måste prata, jag kände att något drog igenom mig när Samya la fram vad vi skulle göra men när jag slog mig ner i min lilla grupp tror jag bestämt att det redan var borta igen. Kände mig lugn och trygg och därför kom också några ord och meningar fram. Stort.
Frigörande lucia-skratt
Söndag, Luciadagen, började med skratt-terapi. Jag vet inte när jag skrattade så jag behövde torka tårarna senast. Jai, andra hälften av Love it och gift med Samya, kom in som världens sötaste Lucia och lussade för oss. Alltså, underbarare människa får man leta efter! Snacka om att bjuda på sig själv och jag känner mig på riktigt så tacksam för den stunden. För är det något jag behöver mer av i mitt liv så är det skratt och glädje. Och jag sitter här och småskrattar för mig själv bara jag tänker på honom med ljusslinga på huvudet och vitt kort linne, det som förevigades på film kommer jag titta på när jag känner att jag behöver skratta. Tack Jai för det frigörande välbehövliga skrattet!!!
Resten av dagen bestod av några olika små övningar med fokus på att lyssna inåt. Inför varje övning Samya presenterade kände jag den välbekanta ångestblockeringen, känslan av att det inte kommer gå, osäkerheten, rädslan för att göra fel, egot som tycker att det är säkrast att inte vara med. Men igen så tog det inte över, jag kunde mer observera att det var där och sen fortsätta vidare. Stort.
Även om det var övningar vi gjorde för oss själva, så är det ändå en situation som gamla Evalill inte hade klarat av, det hade låst sig för henne. Men nya Evalill fyllde några sidor i sin anteckningsbok men svar och insikter. Det är en sådan lättnad när jag upplever en så tydlig skillnad, när jag kan känna hur mycket lättare det faktiskt går.
Mina små steg leder mig hela tiden framåt. Jag kan bara le och känna tacksamhet.
Jag vill inte åka därifrån för jag älskar att vara där. Jag kan ännu bli överväldigad över hur mycket jag älskar min fina fjärilsfamilj, hur stor plats de fått i mitt hjärta på så kort tid. Jag är så lycklig över att få vara en del i den gemenskapen. Så innerligt tacksam för resan de gör möjlig för mig. Resan vi gör tillsammans. Kärlek i överflöd!
En avslutande utmaning
Samya kunde inte köra mig till bussen som hon brukar göra, så istället körde min fina lilla Påfågelöga mig till Lund och höll mig sällskap i väntan på tåget. Mitt i vår mysiga fika plingar det till i mobilen, ett meddelande från Sj som får en stressvåg att dra in. Information om att det är stop i tågtrafiken som påverkar min sträcka. Jag hinner ångest-tänka att jag aldrig kommer att komma hem. Men mina framsteg håller i sig, jag kunde strax lägga ifrån mig mobilen och tänka att det där är sen om en stund, nu har jag ännu en mysig halvtimme kvar med min vän. Jag kunde släppa det. Stort.
När det var 20min kvar lämnade vi kaféet, kändes som att det var ganska gott om tid för vi skulle ju bara gå förbi bilen och hämta min väska. Ja just det, bara… Vi kommer till bilen och försöker öppna bakluckan, går inte. Försöker ta väskan inifrån, går inte heller. Det visar sig att en av remmarna på ryggan fastnat i själva låsgrejen till bakluckan och som det satt. Jag kunde inte låta bli att skratta åt situationen där vi stod och drog åt varsitt håll men varken lucka eller väska lossnade minsta lilla. Tiden tickade på och plötsligt var det inte så värst gott om tid längre, som tur var fanns en kniv i bilen, remmen skars av och väskan kunde plockas ur och hängas på ryggen.
Vi gick mot tåget och kunde konstatera att det skulle avgå från Lund enligt tidtabell, sen var det väldigt oklart hur lång tågresa det skulle bli. Vi säger hej då och jag kommer ner till spår 4 typ så där 4min innan tåget kommer. Gott om tid ju! Det var som väntat stop längs vägen, men jag är så stolt över mig själv som kunde hålla mig lugn där jag satt på ett stillastående tåg utan att veta när jag skulle komma hem. Hej där nya Evalill!
Och visst kom jag hem, lite över två timmar senare än beräknat bara. Den återkommande påminnelsen var där igen.
Släpp ditt lilla kontrollbehov min vän för du kan inte kontrollera livet. Släpp taget och följ med, ha tillit till att du klarar allt som kommer.
Väskan med den lite trasiga remmen förblir ett minne att le åt. En påminnelse om att släppa kontrollen.
Mommos budskap
Det är inte många gånger jag berättat om mommos besök från andra sidan, men på tal om synkronisering som vi pratade om och hade övningar i under söndagen, så bara föll det sig så att det kom på tal vid två tillfällen med olika personer dessa dagar. Kanske var hon där och tittade till mig, log för sig själv när hon kände in en gladare Evalill. Och jag hör hennes ord igen.
Var inte rädd. Evalill, du behöver inte vara rädd för det finns inget att vara rädd för. Låt inte rädslan få hindra dig att Leva!
Finns ett par blogginlägg från den väldigt speciella upplevelsen i våras, som började i skräck men slutade i Kärlek. En upplevelse som Jai och Samya hjälpte mig landa i, så mycket som hade varit annorlunda om de inte hade kommit in i mitt liv. Tacksamhet!
Tack för påminnelsen!