Man vet aldrig vad som väntar
Det som var planerat att bli två veckor på ön har nu blivit fem. Två veckor fin ledighet följdes av tre extremt påfrestande veckor. En konstig jobbig start på detta år. Dagar då rädslan rev i mig. Dagar då jag trodde jag skulle bli tvungen att säga Hej då till prinsen i mitt liv.
Men så sakta vände det. Jag började se glädjen i hans söta lilla hundansikte. Jag började känna igen honom. Han har återhämtat sig, han är en glad hund som viftar på svansen. Han vill vara med, han vill hitta på saker. Busa med bollen, leta godis, gå ut, till och med springa lite med Doris.
Han är i stort sätt tillbaka till där han var innan. Vilket tyvärr inte är så bra som jag skulle önska, men idag går jag inte längre och tänker på världens tuffaste beslut. Det får allt vänta. Nu är det fokus på vad jag kan göra för att hjälpa honom så mycket som det går.
Trötthet och ångest
Jag är sliten efter dessa veckor, det har tagit hårt och jag har dippat själv en aning. Rädslan har slagit klorna i mig igen och jag har fastnat i en härlig framtidsångest. Hela min ovissa tillvaro skrämmer, jag vet ingenting med någonting och jag hanterar det inte så bra i stunden.
Jag vet inte hur Bolts hälsa kommer hålla i sig. Hur det kommer fungera i vardagen, hur fortsättningen med mediciner blir, om det som stör honom så han inte sover en hel natt kan lugna ner sig. Om läget kan kännas mer stabilt igen.
Jag kommer snart jobba min sista dag på mitt trygga jobb och jag har ingen aning om vad som händer efter det.
Jag vet inte hur det kommer gå med Skånehelgerna. Dels för att jag inte vet hur min vardag kommer se ut. Dels för att Bolts svajande hälsa skapar en stor rädsla för någon annan att ha ansvaret för honom under flera dagar, vilket jag mycket väl kan förstå då jag ärligt talat känner ett motstånd till att lämna honom.
Jag känner en stark oro och ångest så fort jag tänker på framtiden och jag kan inte förstå varför allting händer nu, jag kan inte se hur jag ska lösa allt. Hur jag ska orka och klara av allting. Det stör min sömn lika mycket som Bolts vakna stunder då något stör honom.
Jag försöker andas och ta en dag i taget. Om inget mer händer ska vi göra ett nytt försök att åka hem till Linköping imorgon. Trotsa tröttheten. Försöka återgå till vardagen och jobba mina tre sista veckor. Känns konstigt, så väldigt konstigt. Jag vill faktiskt inte riktigt, men jag behöver acceptera att det är så det är.
Jag behöver hitta tillbaka till tilliten att allt ordnar sig till det bästa.
Livet jobbar för mig och inte emot.
En andra dos Vitvär
Men i all trötthet och ångest har vi haft ännu en mysig utflykt till Vitvär. Blåsigt och kallt, soligt och fint. Välbehövligt.
Same same but different
