The Moses Code

Förra söndagens lektion i utbildningen jag precis börjat innehöll filmen ”The Moses Code”. Jag har sett den en gång innan, i början på 2020, i början av min kontakt med Love it. Då var detta med ”I AM” något nytt för mig och filmen gav mig en insikt och förståelse för vad det handlar om. Jag minns att det var något som verkligen landade i mig och kändes sant. Denna gång var det något välbekant, ett språk jag lärt mig och som känns hemma. I am that, I am. Samma film men olika upplevelser. 

Kärlekens Förlåtelse

Denna gång gav den mig också något mer. Något triggades igång. Något som jag i vanlig ordning inte var beredd på skulle bubbla upp till ytan just nu. Jag fastnade lite extra när de pratade om att vi är ett med alla, även de som gjort onda handlingar. Den kan vara svår. Jag förstår men jag har ändå haft väldigt svårt för just den.

Jag fick flashback till en helg i Blentarp under Hyposyntesutbildningen och en speciell meditation. I slutet skulle vi möta alla människor som på något sätt befunnit sig i våra liv, även de som gjort oss illa, i kärlek. Jag minns att han var där och jag minns hur jobbigt det blev. Jag ville inte ha honom där. Jag satt kvar i det som ville fram efter att jag nu sett filmen för andra gången, utan att riktigt veta vad jag skulle göra med det, varför det letat sig upp till ytan igen. Något gjorde sig tydligt, som också förmedlats i filmen, att bakom onda handlingar finns en människa som lever i lidande/kamp/separation. Och vad vet vi egentligen själva om vad vi är kapabla att göra om situationen vore annorlunda. Kan jag säga att jag aldrig under några omständigheter skulle göra någon annan fysiskt illa? Jag vet inte…

Det jag vet är att jag skadat mig själv på olika sätt, levt med destruktiva beteenden. Jag vet hur det är att ta till sådant jag vet är fel för att dämpa en inre smärta som känts ohanterbar. 

Vissa tar ut det på andra. Visst kan jag tycka att det är värre att skada någon annan, men jag tänker nu att det säkert ofta är av samma anledning. För att dämpa/hantera ett inre lidande, medvetet eller omedvetet.

Idag minns jag inte längre hur han ser ut men han var ändå där för min inre syn och jag försökte se förbi handlingen. Handlingen i sig kommer aldrig någonsin att bli ok och den behöver jag aldrig förlåta. Men vem är han bortom det han utsatte mig för? Kan jag känna att vi innerst inne består av samma energi. Att bortom ego, inprogrammeringar och oläkta sår existerar bara kärlek?

Inte helt självklart men plötsligt såg jag honom som en liten oskyldig pojke, ännu ganska opåverkad av allt runtomkring. Hur kan jag döma honom? Vad vet jag om hur hans livssituation ser ut och vad som fick honom att som vuxen göra det han gjorde mot mig? Med denna lilla pojke för min inre syn fick jag en annan känsla i min kropp, jag kunde känna att vi är från samma plats. Han liksom jag är en kärleksfull själ, vi kan ju inte vara något annat.

Utan att jag tänkte på det kunde jag höra mig själv säga; Jag förlåter dig! Ett förlåt som kändes ärligare än tidigare gånger. Det bara var där. Det finns en kraft i förlåtelsen som är avgörande för att kunna göra sig helt fri. Det är ett förlåt som behöver komma ifrån rätt ställe, inte ifrån huvudet utan ifrån kärleken. Det är också viktig att komma ihåg att jag förlåter för min egen skull.

När jag torkat tårarna efter denna känslosamma stund kunde jag känna något som lättat. Även om våldtäkten inte längre plågar mig så som den gjorde under många år, så är det här sista kvar. Jag vet att jag nådde fram till något väldigt viktigt. Jag vet också att det kan behöva upprepas ett antal gånger innan jag kan säga att jag är helt fri. Jag vet att jag kan nå dit.

∼ Starkast är Kärleken ∼