”Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga. 
Vår djupaste rädsla är att vi inom oss har omätbara krafter. 
Det är vårt ljus och inte vårt mörker som skrämmer oss.
Och vi frågar oss själva, vem är jag att vara briljant, praktfull, begåvad och sagolik?
Faktum är, vem är du att inte vara det?
Du är ett barn av Gud. Att du förminskar dig själv räddar inte världen. 
Det finns inget upplysande i förminskning, så att andra runt omkring dig ska slippa känna sig osäkra.
Vi är födda att manifestera Guds storhet som finns inom oss.
Och den finns inte bara i några av oss, den finns i oss alla.
Och när vi låter vårt ljus stråla ger vi omedvetet gåvan till andra att göra samma sak. När vi befriar oss från våra egna rädslor, befriar vi automatiskt andra med vår blotta närvaro.”
-Marianne Williamson

Rädd för ljuset

Jag har precis läst ut ”En kvinnas resa” av Agneta Sjödin och möttes där av denna text jag mött vid något tillfälle tidigare. Tror jag, eller så är det bara samma budskap jag mött i mina utbildningar… Hur som helst, orden väcker något inom mig precis som tidigare gånger. Jag förstår men ändå inte alls. 

Hur kan vi vara rädda för ljuset och kraften vi bär inom oss? Varför går vi in så i kampen och förminskar ner oss själva, vad är det vi känner att vi vinner på det? Varför välja lidande framför kärlek? Jag förstår inte.

Jag tänker automatiskt att jag minsann inte varit eller är rädd för ljuset, det låter ju bara konstigt i mina öron. Helt obegripligt faktiskt. Men, om det vore mörkret jag var mest rädd för, så skulle det inte varit där jag valt att stanna kvar så länge. Jag har mått fruktansvärt dåligt där, har varit rädd för att gå under, längtat ut men stannat kvar. För att stanna där måste något annat skrämma mig mer, vare sig det är medvetet eller omedvetet. Jag förstår.

Trygghet

Ofta är vi så vana vid att leva ett liv där vi begränsar oss själva. Och det vi är vana vid känns tryggt, hur den tillvaron än ser ut. Där vet vi hur det är. Så även när jag blir medveten om att det finns något annat, att jag kan välja ett liv där jag inte förminskar ner mig själv utan ser mig och lever som den magiska själ jag i Sanning är, är det inte alltid så lätt att helt ta steget över. Trots att det är så bländande vackert, trots att jag känt på hur befriande det kan vara när ljuset är allt som finns, är det något nytt. Och det nya kan kännas skrämmande, även när vi vet att det är där vi är hemma. Jag kan förstå det.

För vem är jag utan ångest och rädslor som tar beslut åt mig och bestämmer hur jag ska vara? Vem är jag utan min historia och alla identiteter? Vågar jag verkligen lämna det, vad exakt väntar då? Hur kommer jag bli, hur kommer mitt liv bli? Vågar jag verkligen släppa kontrollen och lämna över mitt liv till en högre kraft, vågar jag lita på att denna kraft leder mig på rätt väg om jag slutar kämpa i min cirkel av rädsla?

Kärlek och Rädsla

Jag som många andra hoppar fram och tillbaka. Jag är i flödet och känner tillit att allt är precis som det ska och att allt ordnar sig till det bästa. Sen händer något och jag är inte där längre. Förlorar mig i den direkta reaktionen och gör mig liten. Denna kliande lite illaluktande offerkofta, hur oskön den än är drar vi på oss den och undrar varför livet inte känns bra. Jag har gjort det tusen gånger om. Jag har trott att jag har gjort mig av med den en gång för alla tills jag inser att den åkt på igen. Skillnaden nu mot hur det en gång var är att jag är så medveten om när det händer. Det betyder inte att jag alltid lyckas kasta den av mig direkt, men jag behåller den heller inte på särskilt länge. En stund kan jag gotta mig där, en stund kan jag lägga ansvaret för mitt mående hos något/någon utanför mig själv. Men sen hittar jag tillbaka, själv eller med stöd från en närvarande vän, och från den platsen finns det inget med den där offerkoftan som lockar och den åker av mig! 

Lika snabbt som jag tappade bort mig kan jag vara på rätt väg igen. Allt är föränderligt och det kan skifta på en sekund.

Ett val varje dag

Så är jag ännu rädd för ljuset och kraften jag bär på?

Jag får nog svara ja på den. Så länge jag känner att jag lider av begränsningar som gör att jag inte helt vågar blomma ut och sprida mitt ljus är jag det. Och en del av mig kommer troligtvis alltid att vara det, för som människa kommer jag alltid ha ett mind/ego som inte kan förstå storheten, som tror sig behöva skydda mig genom att hålla mig kvar i litenheten. Det är därför det är så viktigt att varje dag ta beslutet att hålla fast vid mitt JA till mig själv. Även den dagen då jag känner att mitt ”normala” tillstånd är Kärlek och inte Rädsla, den dagen då jag inte längre känner att något skaver i mig och håller mig tillbaka, kommer det vara nödvändigt att påminna mig själv om vartifrån jag vill leva mitt liv på jorden. 

Jag väljer Ljus och Kärlek. Varje dag, i varje stund. Och ännu glömmer jag och behöver påminna mig om det typ hela tiden när rädslan envist sveper in. En dag kommer det räcka att vakna på morgonen och ta beslutet att stanna kvar. 

Ett steg i taget på den väg jag valt

Så gå ut i världen och var precis så briljant, praktfull, begåvad och sagolik som du är!

För vem är du att inte vara det?!?!