Låttext
Jag mötte en ny låt igår, Lead the way med Neda Boin/Deva Premal. Den gick rakt in för den sammanfattar mitt förra blogginlägg så fint. Att det inte är mörkret och rädslan som skrämmer, utan ljuset och kärleken. När vi inte ser klart, när vi inte förstår att det egentligen inte finns någonting att frukta. Vi är egentligen redan hemma, ljuset är det vi är och ljuset övervinner alltid mörkret. Om du går in i ett mörkt rum och tänder lampan, så vips är mörkret borta!
Mörkret har ingen makt om vi inte ger den det
Lead the way
”It turns out I’m not afraid of the dark,
I’m afraid of the light.
It turns out I’m not afraid of fair,
I’m afraid of love.
Lead the way and guide me home
’cause I don’t know witch way to go.
Lead the way for me.
It turns out you were waiting for me to say,
”There has to be a better way”
It turns out that this is that day,
so please show me a better way.
Light the path in front of me so I can clearly see.
Lead the way for me.
It turns out there is nothing to fear,
it was all just a dream.
It turns out my vision was unclear,
and nothing was as it seemed.
Finally now I know that I have never left my home.
Lead the way for me.”
Men, det kan finnas så många anledningar till varför vi låter lampan vara släkt i våra liv. Så olika vad det är vi har med oss från resan vi gjort, vad det är som skrämmer och begränsar oss, hindrar oss från att leva ett liv helt och fullt i Ljus och Kärlek.
Veckans lektion och möte fick mina tankar att stanna kvar vid en av alla mina utmaningar. Att släppa bundenheten till andra. Inte att jag inte ska ha nära relationer, men känslan av att jag måste ha vissa relationer för att klara av livet, det är den som ska väck. En relation ska inte bygga på en känsla av beroende.
”Ge upp greppet om beroendeställningen till andra i våra liv”
Under många år av mitt vuxna liv kände jag mig totalt beroende av andra för att överhuvudtaget överleva i den här världen. Flera gånger försökte jag lägga mitt liv i någon annans händer för jag kände mig inte kapabel att hantera det själv. När jag landade hos min samtalskontakt bad jag om mirakel, att hon bara skulle kunna göra allt bra, fixa mig. Men ingen annan kan ta stegen åt oss. Och ingen kan hjälpa oss mer än vad vi är redo för. Det spelar ingen roll hur många gånger någon upprepar saker för oss om vi inte är redo att lyssna och ta in.
All min trygghet hade jag utanför mig själv, hos andra människor, hos Bolt. Inom mig var det bara ångestkaos, med mig själv ville jag inte riktigt vara. Livet kändes också väldigt skört pga det, känslan av att om ingen hjälper mig är jag förlorad. På egen hand klarar jag mig inte så snälla överge mig inte!
Beroende.
Idag är det annorlunda, inte alls som det var då. Idag har jag en trygghet i mig själv, en tillit till livets process. Jag vet att jag klarar så mycket mer än jag kunde tro när jag var i min mörka isolerade tillvaro.
Men att helt släppa taget, att till 100% känna att vad som än kommer så fixar jag det, där är jag inte riktigt än. Så trygg i mig själv har jag inte blivit. Stundvis, men inte alltid. Det är något skrämmande i tanken att göra mig helt oberoende av andra, att helt ta ansvar för mitt eget liv och mina val. Att kapa den trygghetslinan och aldrig kunna lägga något av det på någon annan, inte ens lite grann.
Tänk om jag inte klarar det??
Men vill jag välja ljuset och leva i frihet är det vad jag behöver vara modig och göra. Och jag vet att det kommer. Jag har dock en del jobb kvar med att släppa allt det som begränsar mig och hitta den stadiga tryggheten i mig själv. Men även om jag hamnar i mina tvivlande svackor så vet jag någonstans alltid min sanning och det gör så stor skillnad. Jag tar mig ur dipparna så mycket snabbare och vet åt vilket håll jag vill gå, och mina steg fortsätter.
”Vi behöver stå på egna ben. Vi behöver kunna lita på att vi är beskyddade, att vi är omhändertagna, och att det inte finns någonting vi behöver varar rädda för”
