Skrivvila

Det här var längesen… det har varit så mycket i mitt inre. Jag har inte varit på den bästa platsen, jag har badat runt i katastrofkänslor. 

Det spelar ingen roll hur mycket mitt förnuftiga jag förstår, att det inte alls handlar om en katastrof, ibland tar känslorna över. Det går inte att stoppa en tsunamivåg när den väl rullar in, man hinner inte springa ifrån den. Så jag har helt enkelt fått tumla runt i allt som bor där och hantera tillvaron efter bästa förmåga.

I den vågen har det varit svårt att se framåt, jag har inte kunnat sätta någon intention får det nya året för jag har inte kunnat se fram emot det, det har bara varit i ett extremt motstånd och triggat jobbigheter i mig.

Jag har varit så förvirrad, så arg på Universum som ännu en gång tvingar mig in i förändringar jag minsann inte bett om. Jag trodde jag förstod, men jag har ingen aning. Jag har i vanlig ordning blivit påmind om att jag ingenting vet om vad som väntar i livet. 

Det är ingen idé att försöka förstå, ingen idé att tro sig veta. 
Den osedda vägen förblir ett mysterium. 

I tsunamivågens tumult kände jag så starka tvivel, tvivel på att valen jag gjort hittills varit rätt, att jag tagit mina beslut av rätt anledning. Har jag verkligen följt min själs röst? Men jag vill ju leva efter att allt har ett syfte, att jag inte kan gå fel väg för det finns bara en väg som är min. Om jag lever utifrån att det finns en plan jag inte kan se, måste det finnas en plan även för mig i allt som blivit. Det kommer visa sig.

Vi kan inte alltid välja våra omständigheter, men vi kan välja hur vi förhåller oss till dem. Jag vet så väl att jag inte är ett offer för omständigheterna, den berömda offerkoftan har jag inga planer att begrava mig i. Jag behöver släppa kampen, motståndet till att acceptera det jag inte kan förändra för annars fastnar jag. Samtidigt behöver jag tillåta mig att känna allt det jag känner, för jag känner det av en anledning. Allt som triggas i mig gör ont på djupet, och jag behöver låta det göra ont. Enda vägen till läkning är att erkänna känslorna och ge dem möjlighet att röra sig igenom oss. Och det kan behöva göras på olika sätt, vi kan behöva olika saker beroende på vart vi befinner oss i stunden. 

Jag har kommit så pass långt i min inre personliga resa att jag numera kan klara av att hjälpa mig själv i det som känns. Ibland vill jag bara sitta med det, helst i fåtöljen framför brasan, se på vad det är som känns, låta det kännas och omfamna mig i det.
Ibland behöver jag releasa känslor genom rörelse. Då älskar jag att sätta på min ”shaking”-lista på Spotify och bara stå och hoppa och skaka tills benen inte orkar mer. Någon slags egen variant av Somatic Shaking och frigörande dans. Så otroligt befriande och alla problem försvinner, i den stunden mår jag riktigt riktigt bra! 
Ibland behöver jag sträcka ut min hand och prata med någon, dela det jag bär på. Är jag långt nere och ångestfylld behöver jag någon som säger att allt kommer bli bra. När mamma säger att allt kommer ordna sig så känns det så och oron i mitt inre lättar <3

🥰

Symbolisk översvämning

Jag tog en långpromenad härom dagen, favoritslingan som går en bit längs med sjön. Vattennivån är hög men jag är tacksam över att det inte är totalt översvämmat som den här tiden förra året. Men en liten bit är stigen en aning vattenfylld och man får gå lite ovanför i terrängen. Lite besvärligare och ja det klafsar lite under fötterna där också, men det går att ta sig fram. Jag kan trots lite översvämning gå min favoritslinga, jag kan ändå njuta av min promenad vid sjön. 

Precis som jag kan njuta av livet även om jag ännu lever i sviterna efter den senaste tsunamivågen. Jag kan ta del av livet även om jag har djupare saker som processar i mig och gör ont, även om jag ännu stundvis hamnar i ångest och oro. Hela livet behöver inte stanna upp för att jag befinner mig i det jag befinner mig i. Det kan kännas lite besvärligare att ta mig fram och vissa säker kräver mer av min energi, men jag kan trots allt ta mig fram i livet även om allt det är där. 

Vågen har dragit sig tillbaka och jag kan andas lättare igen, jag kan få lite andra perspektiv på saker och ting. Jag kan utmana mig. Jag kan se fram emot saker. Jag kan glädjas åt det som är i stunden.

Så nu, en månad in på nya året, kan jag lyfta blicken och säga Hej och välkommen till 2025! 

Jag vet att det är ett år som kommer bli utmanande på olika sätt. Det kommer bli roligt utmanade, och det kommer bli jobbigt utmanande. Men någonstans vet jag att jag klarar dem alla. Det är ju inte så mycket att välja på liksom, det är livet. Mitt liv.

Mitt liv som de senaste dagarna innehållit jobb i trädgården, där ute där alltid tacksamheten fyller mig och jag mår så bra vad det än är jag pysslar med. Idag blev jag stående flera gånger och bara lyssnade på alla fåglarna i skogen, njöt av solen och den friska luften.
I min trädgård tittar våren redan fram, det knoppas och blommor letar sig upp ur jorden. Som att de vill påminna mig om hoppet, att det kommer slå ut något som jag ännu inte har en aning om.

∼ Bara vänta och du ska få se! ∼

❤️

Allt är föränderligt och
DET VILL BLI BRA!

❤️