Nytt och annorlunda. Lockande och skrämmande. En cirkel, ett möte, en stund i gemenskap. Fokus på att bli sedd och att se. Öppna upp och möta varandra där vi är just nu. Dela det som vill delas, eller vila i tystnad. Ja för mig kanske bland det läskigaste jag kan utsätta mig för, ändå var jag där ikväll. För jag har en så stark längtan inom mig, att våga bli sedd och hörd, att kunna visa den jag är utan att skämmas, sluta begränsa mig och göra mig så ensam. En längtan efter att kunna dela med mig av det som är jag, att kunna prata, att inte känna ångest så stark att spärrarna slår till och jag förblir tyst. 

Det är en utmaning som så mycket i min väg framåt, jag får hela tiden gå emot min rädsla för att synas och ta plats, att vara i fokus för andras uppmärksamhet. Att skriva är för mig en helt annan grej, orden liksom bara kommer. Att blotta mig den här vägen går lättare, när jag kan gömma mig hemma i lägenheten ensam vid datorn, det känns inte så tydligt att någon annan tar del av det. I gruppen jag var på ikväll kände jag mig betydligt mer utlämnad. Det var första mötet och vi började med att gå cirkeln runt så var och en fick presentera sig och säga något om varför vi var där. Direkt när hon sa det knöt det sig i bröstet på mig och jag kände den allt för välbekanta ångesten över att det snart skulle vara min tur, en situation då jag ska prata, snart skulle alla lyssna på mig… Vad gör jag här? Varför utsätter jag mig för detta? Jag minns knappt vad jag sa för jag var så stressad, en stor del av mig ville gå där ifrån, men en starkare del vet att jag gör det jag behöver göra, jag ville vara där. Det är skrämmande och läskigt på alla vis, men jag tror jag vet att det kommer hjälpa mig. 

Så det var en kväll med dubbla känslor. Jag känner mig väldigt nöjd över att jag tog mig dig, men det är så lätt att bli hård mot mig själv när jag inte klarar allt jag vill, så lätt att jämföra mig med alla andra och tycka att jag är sämre. Innan vi avslutade gick vi cirkeln runt igen, alla fick några minuter att dela det vi ville dela, om vad som händer i livet just nu eller hur kvällen kändes. Det fanns en person som inte sa något…. Jag blir så frustrerad när jag vill men inte kan, jag känner mig så dum när alla andra delar men inte jag, jag kan känna som jag gjort så många gånger i mitt liv, vad är det för fel på mig? Men jag fick med mig några ord innan jag gick, från den fina personen som håller i cirkeln, när vi stod bara hon och jag och jag tyckte att alla andra var så duktiga och modiga påminde hon mig om att inte vara så hård mot mig själv, att mod handlar om att möta sin rädsla och stanna kvar, så modig kan du vara själv sa hon ?

Ja egentligen vet jag ju det, om jag lägger ner detta eviga jämförande och ser till mig själv och den resa jag har gjort, så vet jag vilket stort steg det här är för mig och att jag är modig som gör det trots att jag är rädd. Jag är där jag är i min process, min väg är inte exakt likadan som någon annans. Jag behöver påminna mig själv om det när jag blir frustrerad över att allting tar så lång tid, när jag fastnar vid hur många år jag har kämpat med detta och det känns som att jag aldrig kommer nå dit jag önskar nå. Jag tar de steg jag klarar av att ta, de steg jag är redo för. Jag försöker verkligen öppna upp, det krävdes modiga steg att anmäla mig till vårens ”Be Woman” och att gå dit och vara närvarande, att prata när vi sitter i cirkel kanske får bli modiga steg längre fram. Allt har sin tid.