Turbulens De Luxe. Ibland åker jag verkligen ner i skiten utan någon som helst bromsfart. Jag kan inte hejda det. Idag är jag extra tacksam för en hund som fick med mig ut i skogen, för kameran som fick mig att se på någonting annat än min inre misär. Några andetag av frisk luft här och var, påfyllning av syre så jag orkar lite till.
Jag försöker tänka på det jag skrev igår, ta till mig mina egna ord. Kan jag ändra mitt fokus? Kanske är inte allt det jag känner sant. Kanske är inte allt en total katastrof. Kanske finns det något där på andra sidan, något som jag för stunden inte riktigt kan se. Kanske kan det komma något gott även ur detta. Jag vet inte. Jag tränar.
Andas!