En solig morgonkiss med vovven, jag hängde på mig kameran för det såg så lugnt och fint ut ifrån mitt fönster.

Jag ville fånga det lugna morgonljuset för jag vill dela känslan av lätthet och tacksamhet. Senaste veckorna, framför allt den sista, har jag känt att någonting rör på sig och det är en så välkomnande känsla. På många plan känns det lättare än det gjort på snart ett år. Ett år är ganska lång tid att trampa runt i känslan av att stå stilla i något som inte är så värst trevligt. Det har jag såklart inte gjort. Jag har farit både upp och ner. Jag har tagit små steg som varit svåra att se, för att göra mig redo att våga försöka möta mig själv igen och det jag bär med mig. Våga se och våga bli sedd. 

Vägskäl

Sista månaden har varit omtumlande. Jag började känna att måendet bara blev sämre, jag började känna mig så less på allting, så less på kampen i allt jag gör. Utmaningen i alla steg. Så kom den där sista droppen och jag hamnade under ytan ännu en gång, där det är så svårt att se och tänka klart. En stund då jag kände att det här livet inte är för mig, det är för svårt, jag klarar inte av det, kan inte hantera det som kommer i min väg. Ett snabbdopp och jag kunde konstatera att det fortfarande är ett ruskigt ställe att vara på.

Men jag tror att det på något konstigt sätt var vad jag behövde, att det är någon mening med allt som sker. Ibland när man går och bara mår allt sämre och fastnar i det negativa destruktiva tankemönstret, kanske man behöver hamna där på en plats där det känns som att det inte kan bli så mycket värre. Att det är där ifrån man kan börja röra sig mot något nytt. Det är iallafall så jag upplevde det denna gång. 

Som att jag hamnade i ett vägskäl. Antingen väljer jag att bara försöka överleva livet fram till allt är över, en tillvaro som då kommer fortsätta vara ganska bedrövlig en stor del av tiden. Eller så väljer jag att föröka göra vad jag kan för att öppna upp för allt som faktiskt finns här även för mig, inte låta sörjan av skam och misslyckande vara det som till störst del fyller min kropp och begränsar mig, välja att vara så modig jag bara kan. 

I am good enough

Jag valde det sistnämnda. Jag skrev i ett tidigare inlägg om att välja sin fokuspunkt, jag har gjort mitt bästa för att göra just det. Jag försökte se igenom det som omslöt mig, se att kanske skulle även detta leda fram till något bra. Försökte känna in vad jag behövde, hur jag kunde hjälpa mig själv på bästa sätt när allt kändes så mörkt och tungt. 

Jag började bland annat lyssna på meditationer och fastnade för Kenneth Soares, han sa det där jag behövde höra. Jag har försökt sätta hans ord på repeat under dagen, för att fylla mitt sinne med något annat än sörjan och hårda ord om att vara misslyckad. ”I am good enough!” En återkommande fovoritmening. Det har absolut hjälpt mig. 

Vad exakt som har hjälpt mig mest och som fått sörjan att lätta så påtagligt är svårt att säga, kanske var det valet jag gjorde som var det mest avgörande. Stunden då jag bestämde mig för att verkligen försöka få en kärleksfull relation till mig själv och välja att leva med allt som är, inte bara överleva. Ja jag tror att förändringen började redan där även om jag inte kunde se det då.

Lättare steg

Det enda vi säkert har är stunden just nu, hur det är imorgon kan ingen veta. Just nu behöver jag våga säga att tillvaron känns lättare, att jag mår bättre. Ja mina steg går lättare än på väldigt länge. Motståndet har minskat. Kanske plaskar jag bara lite lätt med fötterna i sörjan, för än finns den kvar. Det finns ännu det som gör väldigt ont där inne när något rör vid det. Men jag låter det inte fylla hela mig för jag väljer att se mig själv. Väljer att se att det finns så mycket mer. Tacksamheten jag känner i denna stund är stor. Tacksamheten över att allt är föränderligt, att det aldrig är för sent att skifta fokus. Det är aldrig för sent att lära och utvecklas. Tacksamhet över det jag har i mitt liv. Jag gör mitt bästa för att se det vackra i varje dag. Det vackra i min omgivning, i livet och det jag bär inom mig.

Gotland

Idag har varit en pack- och resdag. Tiden har gått åt till att komma i ordning hemma och ta mig till Oskarshamn för att ta båten över till Gotland. Nu har jag och Bolt bäddat ner oss i vår säng hos mamma och pappa, när det var dags att köra av båten kände jag STOR tacksamhet över att bilen startade! Det gjorde den nämligen inte sist jag skulle köra av, en liten mardröm kan man säga, då var jag inte glad, då var paniken väldigt nära…. Så jag kände en viss anspänning ikväll men den var snäll mot mig, vi kunde rulla av tillsammans med de andra bilarna. Jag ser fram emot att få tillbringa kommande vecka och påskhelg här på ön, ladda energi inför kommande utmaningar!

I am good enough and I love my self more and more every day!