Ett par veckor med vardagskaos och ett nervsystem som inte varit så värst balanserat, utmattning och hjärntrötthet. Men nu kan jag få landa och komma tillbaka till mina rutiner, till min vardag som fungerar bäst för mig. Kaoset är inte längre ett kaos, jag har tagit beslut, fått hjälp, och allt har ordnat sig.
Tröstande andetag vid en frusen sjö.
Solens läkande strålar.
Stillheten vaggar mig in i att allt är väl.
Jag låter presenten jag fick när jag kom till jobbet idag få avslöja det stora som nu skett!
Tänk att få vara, bara vara den vi är.
Tänk att få stå i vår kraft,
tillåta oss att känna vår storhet.
Tänk så befriande att få vara,
bara vara den vi i sanning är!
Så plötsligt var resten av semestern förbi och på onsdag börjar vardagen igen. Jag sitter här i tystnaden och känner tacksamhet för att jag fått tillbringa mina semesterveckor med människor jag tycker så mycket om!
Det är så bländade vackert, så underbart skönt att få vara på denna plats igen. Samtidigt är det en tomhet och ensamhet som tränger sig på, en sorg och en saknad som känns så starkt.
Ja herregud vilken omgång det varit, känner mig alldeles omtumlad. Nyvaken, som att jag vänder mig om och undrar vad det var som hände. Samtidigt som allt fortsätter vara ganska så intensivt, men på att nytt sätt.
Jag blev påmind om hur ovant det ännu är för mig att ha en vardag som nu, och jag vilar i en djup tacksamhet!
Rockar sockorna i viloläge, Rockar sockorna för min förebild och för allas lika värde!